Underland: En upptäcktsresa i underjorden – Robert Macfarlane
“En medvetenhet om den djupa tiden kan i bästa fall få oss att se att vi ingår i ett nätverk av gåvor och arv som sträcker sig miljontals år tillbaka i tiden och miljontals år framåt, vilket borde få oss att fundera på vad vi egentligen lämnar efter oss till de epoker och varelser som kommer sedan.”
Robert Macraflanes författarskap är mycket uppmärksammat i Storbritannien där hans böcker om naturen, landskap och människans relation till dessa har filmatiserats som dokumentärer och radioprogram. Underland (originaltitel: Underland: A Deep Time Journey) är det senaste tillskottet i en samling av dokumentära skildringar av jordens naturfenomen. Denna gången följer vi med författaren på hans underjordiska expeditioner runt om i Storbritannien, Europa och Norden. Underland är en immersion i det mest självklara men också det mest okända och mystiska på vår planet. Vad har vi under våra fötter och vilken betydelse har det för oss? Genom bokens gång tas vi med på Macralanes resa genom jordens undre värld där naturvetenskap och fakta blandas med myter och filosofi.
Författarens högst personliga historier om sorg, sjukdom och rädslor vävs in i kontexten av mörk materia, kalkstenens egenskaper och smältvattnets färd nedför bergen. Ett träds rotsystem och dess förmåga att skicka läkande mineraler till sjuka träd länkas samman med en döende väns sista önskan. Macfarlane lyfter fram våra korta mänskliga liv och det vi lämnar efter oss sätts i jämförelse med hällristningar från forntiden som vittnar om en vilja att kommunicera och lämna spår till framtiden. I de återkommande beskrivningarna av grottöppningars utformningar, stenens textur och nedstigningar i underjorden finns det något djupt fängslande i att läsa om expeditionerna. Genom författarens ögon får läsaren en inblick i en del av vår jord som ytterst få har sett. Kanske ger det fler läsare ett nytt perspektiv på tillvaron, näringskedjan och livet.
Beskrivningarna om det oändliga och livets förgänglighet slår andan ur mig. En djup sorg över våra korta liv infinner sig men Macfarlane lyckas i sin ambition om att skänka tröst, för Underland har gett mig perspektivet om tillvaron som en del av något större. Vi är små i jämförelse med evigheten men varje graffning vi lämnar på en betongvägg eller jack som lämnas på en bergvägg är ett spår till framtiden och det är en sorts ritual mänskligheten alltid kommer att utöva. Det är upp till oss själva att välja vilket arv vi vill lämna till framtiden.
Macfarlanes klaustrofobiska beskrivningar av grottutforskning, trånga passager och våra kroppars sårbarhet får mig att hoppa över rader i texten i ren panik. Upplevelserna som skildras – att vara inlåst, att vara fastklämd och veta att du ska dö – slår an de mest primitiva instinkterna hos mig som läsare. Med höjd puls och ångest i bröstet fortsätter jag läsa trots att kroppen vill fly.
I sin helhet ramas boken in av djup mening och ett poetisk skimmer om evigheten och vår existens. Men på detaljnivå förblir stalaktiter, berggrund och undervattenssjöar måttligt intressant för en del läsare. Hur romantiskt det än är beskrivet tar bergarter och rotsystem den handlingstörstande läsaren bara så långt. Det är de mänskliga elementen och historierna om hur vi människor förhållit oss till underjorden som fängslar. Macfarlane lyckas hitta en balans för att hålla kvar intresset hos läsaren. Kapitlen om Paris katakomber, våra begravningsritualer och de människoliv som påverkats av naturens kraft sveper in faktan i en sorts mystik. En stundtals trög läsning blir poetiskt i sin helhet, trots repetitiva teman och beskrivningar av sten.
I en vardag där klimathotet och mänsklighetens försummelse av moder jord ständigt hänger över oss är spektakulära naturskildringar som denna slutligen en tröst.
