Torsdagsmordklubben – Richard Osman
Ursäkta att jag skriver såhär tidigt, men Tony Curran är död.
Så skriver Joyce i sin dagbok när Torsdagsmordklubben mottar nyheten att Tony Curran hittats mördad. Joyce och de tre övriga i klubben har till synes inte så mycket gemensamt (Joyce lider av ett starkt mindervärdeskomplex eftersom hon ”bara” är sjuksköterska i ett gäng med psykologer och fackligt anställda deltagare), förutom det faktum att de, utöver att de är intresserade av att lösa brott, också bor på samma luxuösa äldreboende. Ja, det stämmer – Torsdagsmordklubbens medlemmar är till åren komna, men kanske är det just detta som gör att de över huvud taget nystas in i den härva som Tony Currans död utlöser.
Den unga kriminalkommissarien Donna besöker äldreboendet för att ge de inneboende råd om att hålla sig inne och hålla sig säkra; ett råd som hon absolut inte behöver ge Torsdagsmordklubben då det enda de hör är att det mellan kommissariens ord vilar ett löfte om att de nu har ett nytt fall att lösa. Med Elisabeth i spetsen ger sig Ibrahim, Ron och Joyce ut på den engelska landsbygden för att leta ledtrådar, det vill säga; när de inte spekulerar över en kopp te eller ett glas gin.
Debutanten Richard Osman arbetar vanligtvis som TV-presentatör och producent och är född och bosatt i Storbritannien. Med det sagt är det ingen slump att man med lätthet känner igen både miljön, tematiken och den skickliga gestaltningen från välkänd brittisk kultur. Debutromanen hyllas både av Daily Telegraph och Daily Mirror, men kan även uppskattas av en svensk läsarkrets eftersom författaren givit oss ett tryggt och bekant ramverk att luta oss tillbaka i med tedrickande, mordlösande, uppkäftiga (utan att vara banala) och finurliga karaktärer.
Boken har flera element som gör berättelsen tillika delar humoristisk som spännande. Ibland är humorn nästan tokrolig, på ett sätt som vi lätt känner igen från annan brittisk populärkultur som Monty Python eller The Office. Vid ett tillfälle gräver klubben upp en människokropp ur en grav och när denna incident avslöjas för Donna så hamnar diskussionen i huruvida kroppen verkligen tillhört en människa eller om det snarare kan ha varit ett annat djur, hellre än den moraliska aspekten av att över huvud taget gräva upp skelettdelar. Denna typ av rå underton känner vi inte minst igen från en annan brittisk deckarförfattare och Osman låter sina egna karaktärer blinka bekräftande till henne när de refererar till Hercule Poirot under en av sina spaningar.
Bokens berättarteknik skiljer sig märkbart från böcker i samma genre då den är uppdelad i två berättarperspektiv som inte följer samma mönster. Vi följer delvis ett allmängiltigt tredjepersonsperspektiv där läsaren har full tillgång till händelseförloppet, men även Joyces dagboksanteckningar där hon skriver om sina känslor, upplevelser och misstankar ur ett tydligt jag-perspektiv. Dessa olika sätt att framföra berättelsen på skapar ytterligare djup i vad som annars hade varit en ganska konventionellt berättad text. Vi tillges alltså de innersta tankarna på en av bokens förgrundsgestalter samtidigt som vi följer samma karaktär ur en utomstående blick. Genom Joyces dagbok får vi tillgång till bokens tematiker som annars inte hade framgått lika väl; som rädslan för att åldras (rättelse: inte åldras, för att bli gammal), insikten att en människa kan leva i en lögn ett helt liv för att sedan avslöjas av den simpla anledningen att åldern och dess krämpor tar ut sin rätt och inte minst rädslan för att dö. Joyces röst är på så sätt läsarens egen, då man, till skillnad från den gemene true crime-intresserade pensionären, kanske kan relatera till de känslor och tankar hon porträtterar.
Torsdagsmordklubben är på samma gång en mysryslig feelgood som en rolig deckare och visar dessutom att det finns plats för fler detektiver än Poirot och Miss Marple för att lösa ett fall – fyra stycken, faktiskt.
