Tomt bo – Sofia Stenström
Jag som var feg hade fått en modig dotter. En klokare, starkare och mer kapabel avkomma. Det enda jag hade att komma med var kärlek.
Många mammor hade kanske reagerat med tvivel, eller rentav oro, om ens vuxna dotter kommit hem från sin tid i USA och bett om att få flytta in hos en igen. Dela yta, sova i samma säng, göra allt tillsammans. Men Coras mamma ser dotterns hemkomst som en gåva. Återföreningen blir den rena, oförklarliga och outtömliga kärlek som hon längtat tillbaka till där det bara finns mamma och dotter. Coras mamma har tagit hand om Cora ensam hela hennes liv. Ingen pappa finns där, inga pojkvänner och knappt några vänner heller. Allt i Coras mammas liv är förgängligt – allt utom kärleken till dottern.
En dag berättar Cora att hon har träffat någon, en man som är tio år äldre än henne och heter Vidar. Han har ett vackert ansikte, ett änglalikt hårsvall och ett svåråtkomligt uttryck när han för sig. Coras mamma blir givetvis misstänksam, kanske mest för att ingen annan är det: Är det inte något skumt, kanske till och med riktigt fel, med Vidar?
Till en början är det svårt att sätta fingret på det, men orosmolnen hopar sig i takt med att Coras mamma finner fler och fler avvikande beteenden. Cora blir tunnare och tunnare, Vidar isolerar henne, Cora klipper av sig sitt vackra hår – det som hon ärvt av sin mamma. Allt går så snabbt. Snart har Cora och Vidar flyttat ihop, och när dottern lämnar hemmet försvinner också livet. Allt möglar, växterna dör. Mamman fylls av ännu fler mörka tankar.
Det enda som egentligen är helt säkert är att Cora oundvikligen glider bort från sin mammas frågor, omsorg och gränslösa kärlek.
Tomt bo är en roman som gestaltar den svårtydda gränsen mellan kontroll och kärleksförklaring. Vi följer mamman, vars namn förblir outtalat, vars liv kretsar kring att vara ett med sin dotter – nästan som om önskan vore att bli samma person. Jaget tillåts raljera, reflektera, känna och existera utan att be om ursäkt för sin gränslöshet. Aldrig ursäktar hon att hon vill bita sin dotter i örsnibben eller lukta på hennes kläder. Aldrig ursäktar hon att hon hulkgråter eller slår huvudet i kaklet. Hon förstår att hon kanske borde, att det förväntas av henne, men vi befinner oss i hennes huvud, hennes spelplan, och där får känslorna fritt utrymme att existera.
Boken är skriven helt utan replikmarkörer, inte heller finns några radbrytningar som kan markera vem som säger vad eller var andningspausen finns. Man läser meningarna, dialogerna, skeendet i ett och samma andetag vilket gör det svårt att utläsa vem som säger vad och vad som endast är en flyktig tanke i mammans huvud. Ena sekunden tänker man att det stilistiska valet är till för att förstärka känslan av en och samma kropp, där vi inte vet var mamman börjar och var Cora slutar – att mammans kärlek är gränslandet i vilket vi tillåts ta del av olika meningsutbyten men inte vem som säger vad. Bara för att i nästa sekund tänka att språket – som ibland nästan attackerar en i sin konstanta form – är det enda som binder samman jaget med verkligheten. Orden är verkliga, och de blir också till när jaget förbinder sig med dem. Ord som “döda”, “önskningar”, “dotter”, skapas hela tiden i relation till jagets förmåga att beskriva dem. Det sviktande uttrycket skapar på samma gång ett sviktande tilltal och man måste hela tiden fråga sig om följande mening är ett svar, en replik, eller en tanke fabricerad ur jagets inre.
Boken handlar till stor del om kropp, att tillhöra samma kropp eller behovet av att identifiera sin egen. Dottern Cora är döpt efter barnmorskan som förlöste henne, Caroline, men också efter huvudkaraktären i boken Coraline. I boken förbyts flickans värld till en skugga av den verkliga där nya föräldrar med knappögon gör allt för att hon ska stanna hos dem. De vill också sy fast nya ögon på flickan för att binda henne hos dem för alltid. På samma sätt kan man göra associationer till den gränslösa kärleken boken porträtterar. Coras mamma vill inte sy på henne knappögon, men hon kramar henne hårt, gråter när hon går, vill andas tillsammans med henne. När Cora kastar sig in i relationen med Vidar visar det sig snart att även han märker henne, ger henne blåmärken, klipper hennes hår. Bilden av den gränslösa kärleken i relation till den rent fysiska kroppen avtecknar ett kontrollbehov som vill tämja och hålla kvar, kanske mest för sin egen skull.
Mamman är livrädd för pojkvännens gränslöshet. Pojkvännen är livrädd för mammans gränslöshet. Vad innebär det att älska, och vad innebär det att kontrollera?
