Bokrecension: Svar till D – Wera von Essen
“[…] man har ingen aning om vem någon är ifall man känt den under en försommar […]”
Det konstaterar Wera von Essen i hennes nya roman Svar till D.
Det handlar om D som i Daniel eller David, eller som i Dig. Runt denna, eller dessa, mystiska D roterar romanen sin omloppsbana, och runt deras val att lämna huvudkaraktären. Det är avslut som sammanstrålar i en text där deras ekon klingar om varandra – svaret eller svaren till D är frågan om vad sökandet efter kärlek egentligen går ut på när det gör så ont emellanåt. Avhuggna minnesbilder av misslyckandena sys likt kroppsdelar ihop till ett stort, existentiellt Frankensteins monster. Den är, likt hennes två tidigare romaner En debutants dagbok och Våld och nära samtal, skriven på ett dagboksinläggsliknande vis, men nu fragmentariskt och utan ett linjärt tidsperspektiv.
Religionen är ett återkommande ämne i Wera von Essens romaner. I En debutants dagbok praktiseras den brasilianska blandreligionen Santo Daime och i Våld och nära samtal är det katolicismen som utövas av huvudkaraktären. Även i Svar till D söker sig berättaren till högre makter, till religionen och spiritualiteten som alltid är med, oavsett om det är ett refererande till Johannes Döparen, Vattumannens tidevarv, de eviga korten eller en alltid kommande fullmåne. Det känns sällsamt anakronistiskt och absurt nutida på samma gång.
Klarsynt och bittert levereras rapporter från sökandet efter kärleken och varaktigheten i en kultur som ofta anklagas för att producera människor som ständigt är på väg vidare. Människor som sällan väljer att hålla ut; vänta; ha tillit. Med jämna mellanrum talar hon ut med vänner som kontrar med hur de upplevde sina egna trauman av att leva i samma kultur. Där står religionen som försvarare för det motsatta: det hårda, sega arbetet. D vill ha frihet, domen från svarsdiktaren är egoism, D vill inte ha en partner utan någon som stryker medhårs, därför kan ingen kvinna någonsin mäta sig med mamma. “[…] tro inte på deras briljanta ensamhet, det är mamma som gäller.” Där samhället upphöjer tvåsamheten hittar huvudkaraktären tröst i religionen som säger att “[…]Varat är kärlek […]”.
Det handlar om att klamra sig fast vid hoppet om en kärlek som inte ständigt hotar att ta slut. I von Essens nya roman verkar det också handla om den stora kärleken till kommatecknet. Hon är ständigt på väg vidare, aldrig stopp, det gör texten febrigt intensiv, stundvis en ogenomtränglig massa av ord. Jag tvingas spänna ögonen i den och läser varje ordsats som om den vore av största betydelse, läser om och sen om igen. Staccatoläsandet, och de många avancerade referenserna till allsköns forntida litteratur gör att Svar till D skulle kunna ge vem som helst, och en mer nervös läsare definitivt, en släng av bildningskomplex. Men lyckas man ta sig förbi dessa potentiella käppar i hjulet är belöningen för ansträngningen spjutformat klara beskrivningar av huvudkaraktärens totala heartbreak.
Kanske är Svar till D:s största akilleshäl att den ges ut som just roman, något som ger läsaren helt andra, mer svensklärar-lydiga, förväntningar än det flytande och totalt laglösa tillstånd som texten befinner sig i. Hursomhelst – Wera von Essen skriver roligt, sorgligt och snubblar ständigt på nästa avfart i sitt stream-of-consciousness-manér. Det är berättat som kring en brasa och känns i sina bästa stunder som att tjuvlyssna genom biktningsbåsets väggar eller smygläsa i dagboken över en plågad Heliga Birgittas axel.
Då lyckas von Essen i sitt vredgade tempo skapa något som känns äkta, både som skildring av ett breakup och som samtidsdokument. Resultatet är en uppsjö av alla de syndiga känslorna: bitterhet, uppgivenhet, ilska, den skamfyllda tron på mirakel, men också en sorts katolsk mindfulness – helga det som varit. I drömmarna skriker hon “I mina ögon förblir du en sol-och-vårare, tills motsatsen är bevisad!” och om dagarna hoppas hon på en återförening med D.
“[…] det finns ett fåtal människor som kommer in i ens liv och när man möter deras blick är det fest i himlen, jag gör ingenting, men jag har varit med om det, jag fick se ett stjärnregn, jag såg guld runt en människa, jag gör ingenting, men jag tillbringade hela juni med att titta in i en människas ögon.”
