Bokrecension: Strega – Johanne Lykke Holm

Strega är en magisk och tragisk berättelse om systerskap och frigörelse – om att bryta sig loss genom att skapa sin egen brottsplats innan någon annan (man) gör det. Det är en historia om nio unga kvinnor där männen bara existerar i skuggan, som vålnader smärre förekommande än de faktiska vålnaderna, spökena. Spöken och män som tillsammans bidrar till den magnifika och gotiska aura som den italienska bergsbyn Strega och romanen Strega omsluts av.

Johanne Lykke Holm (f. 1987) senaste prosalyriska roman är lika svårplacerad i genrefacken som den tidigare debutroman Natten som föregick denna dag, och rör likt debutromanen kvinnans liv genom generationerna. Hur dessa kvinnokroppars liv hopar sig, blir en och samma – sammantvinnade av den kvinnliga erfarenheten som är att utsättas för övergrepp på övergrepp på övergrepp (gånger all tid fram tills nu) av männen direkt, som våldsförövare, och indirekt, med patriarkatet som mellanhand.

Lykke Holms skildring av kvinnans förutbestämda öde, detta mord på kropp och själ som påbörjats redan dessförinnan hon fötts till världen, blottas redan i Stregas första rader när berättarjaget Rafaela tänker:

”Jag betraktade mig själv i spegeln. Jag kände inte igen bilden av en ung men fallen kvinna.”

Trots denna insikt, om att fallet redan inträffat, ger sig Rafaela iväg i hopp om att kunna räddas. Hon lämnar allt vad hennes liv varit – tonår, familj och sitt tidigare jag – och låter det avskilda hotellet Olympia i bergsbyn Strega och de åtta unga kvinnor hon där möter ersätta allt. På hotellet pågår ett konstant rökande, lönlöst städande och slickande av sockerklibbiga flickfingrar. Hit har Rafaela, liksom de andra unga kvinnorna, skickats från familjer präglade av fattigdom och rädsla för framtidens fördärv av de “goda idealen”. Hotellets föreståndare (också kvinnor) finns där för att upprätthålla dessa trånga könsideal, och gör detta genom att träna de unga kvinnorna i kvinnlighet á la Handmaid’s Tale. Utöver det oerhört skrämmande i att bestraffa kvinnorna med bantning (svält) eller “lära” dem om kvinnoblivandet med hjälp av teater som påminner horribelt mycket om en våldtäkt (är en våldtäkt?), så finns den skrämmande faktorn även i platsen i sig. Livet på hotellet Olympia är som ett drama där något alltid är lite ur takt, en bugg som påvisar att det inte är helt verkligt – som att sekreteraren inte en sekreterare, utan en skådespelerska som spelar en sekreterare.

I Strega går allt runt runt runt. Ansiktslösa män våldför sig på kvinnor. Det eviga städandet. Rökningen som aldrig tar paus. Även intrigen är replika på replika – liksom flickorna är repliker av varandra. Eller egentligen: delar av samma kropp, där deras röster, tankar och drömmar till slut sammansmälter. Där Rafaela när hon möter Alba, sin kamrat och älskade, möter en reflektion av sitt inre, och där hon därefter “hellre vill bli ett vackert lik än leva en sekund utan” henne. Och där relationen till de andra kvinnorna är dylikt stark. Så när en av dem skadas skadar det hela väsendet och tvingar igång ett uppbrott för samtliga nio flickor som uppgått i denna enda Kropp. En akt som påbörjar en rörelse ut ur denna dödens plats, där det enda levande som finns är örtträdgården utanför hotell Olympia.

Men liksom kvinnoödet och rutinerna på hotell Olympia är fast i ett mönster av vanor är Lykke Holms språk detsamma. Korta meningar staplar allitterationer på varandra. Enkla små stycken där djupet inte finns i ordens komplexitet utan i deras enkelhet. En imitation av, eller tillbakagång till, ett barns formuleringar som nästintill regel börjar med ett Jag, eller senare Vi när flickorna på Olympia sammansmälter i ett. Men det känns inte barnsligt utan poetiskt och slagkraftigt – tills det känns som too much. Som ett språk som försöker vara något och stundtals lyckas, men inte alltid och därför inte känns originellt eller naturligt utan krystat och övertydligt.

När Lykke Holm lyckas så är det dock fasansfullt vackert. De inre landskap hon skapar i läsaren skulle även kunna existera i Marguerite Duras universum med sina abstrakta, magiska och av känslor uppmålade konturer. Miljöskildringar som känns transcendentala i sitt sätt att använda flera sinnen för att beskriva, som när Lykke Holm beskriver morgonluftens fukt “som om den druckit av en helig dekokt gjord på gröna blad och våra stenar”.

Bokens linjära tid, denna följeslagaren av klockan, flyter trögt som magma medan den andra tiden, den som förhåller sig till intrycken, minnen och synen, skjuter fram en i något som inger svindel och förvirrar. Gör en åksjuk av sin hastighet. En följd av att få repliker skrivs ut utan där allt istället beskrivs, vilket skapar en tystnad, eller en illusion om att det i Strega inte talas med munnen. Att här talas det med något annat, med mystiska ting eller magiska bilder. Bilder som gör en utmattad av sin intensitet, då bild på bild på bild trycks upp i ens ansikte och varje enskild bild är övermättad på symbolik och de, dessa poetiska juveler, tillsammans blir aningen överväldigande. I en dikt skulle de göra sig möjliga att trassla ut, reda ut. Men i denna lyriska prosaform, trots sitt relativt korta format på 170 sidor, känns det för krävande och för svårlöst. Känns slutligen, sådär under de 70 sista sidorna, som tröttsamt och, faktiskt, lite lönlöst.

Om en nu kan måtta en bok efter dess livslängd i en, hur länge dess väsen finns kvar i ens inre, så blir betyget för Strega högt. För bilderna som Lykke Holm målat upp med hjälp av sina (och Rafaelas?) sex sinnen, den övergripande essensen av denna myriad av miniatyrmålningar, är där för att stanna. Detta magiska landskap av poetiska pixlar och där varje föremål, för att låna en av Lykke Holms egna formuleringar, har “druckit av en stjärnklar natt” är slutligen svåra att skingra.