Sockerormen – Karin Smirnoff

“Det är i den stunden jag förstår betydelsen av två världar. Värld och ovärld. I ovärld finns det jag ser omkring mig. I värld livets enda egentliga mening. Musik.”

Nedärvda trauman, mamma-hata-barn, musikens makt och män som älskar barn till skada är några av Sockerormens teman. Lakoniskt skriver Karin Smirnoff (f. 1964) fram dessa livsöden så verkligt och så smärtfullt. Och det är, föga förvånade, mörkt och tungt – så helvetiskt tungt och mörkt att det ingen plats för krimskrams finns. Eller något som överhuvudtaget överskrider vad som precis måste vara. Överflödiga skiljetecken, svar och symboler stryks. Måste bort för att det som skildras ska kunna komma fram. En berättelse där barn utsätts för pedofili.

På så vis påminner Sockerormens om Smirnoffs hyllade janakippo-trilogi.

De är också varandra olika; för Sockerormen skrivs med ett barns språk. Karin Smirnoff berättar i Babel att hon behövt lära sig ett ny-gammalt språk (barnets) i arbetet med Sockerormen. Genom att läsa gamla brevväxlingar mellan sig och vänner i sju åtta års åldern har hon kunnat ge huvudkaraktären Agnes sitt rätta språk. Ett språk som karaktäriseras av en oförställd direkthet. Som skrivs fram genom grammatiska små förskjutningar och nyfiken frågvishet. Mest framträdande är språkets barnsliga fantasi- och lekfullhet, som att: Födsel är lika med att slutet heter dödsel. Eller upptäckten att alla män i Paris heter Misjö. Och i språklekar direkt inspirerade av barnlekar:

“Han kramar oss med varsin arm.
Under hökens vingar kom. Vilken färg.
Gulasch.”

Men främst är det språkligt korrekt, vilket Smirnoff förklarar med att hon tror att “man föds med ett språk” – att vi bär språket i kroppen när vi inträder världen. I romanen syns detta i hur den aldrig är fördummande, men heller aldrig orealistisk, i skildringen av ett barns vetande och medvetande. Det känns bara rätt.

Romanen är en barndomsberättelse. Det är 80-tal, Södertälje och i centrum står vännerna Agnes, Kristian och Miika. De har alla något gemensamt: De är underbarn. Agnes och Kristian musikaliska genier – Miika en tennis-begåvning. De är barn som växer upp på en plats som inte alltid vill dem väl, och som ofta behandlar dem lika så. Sjukdom, fattigdom, våld och död är några onda ting som cirkulerar i barnens liv. Men i vänskapen till varandra och i relationen till musiken och sporten – men framför allt i relationen till den älskvärde och barnälskande musikläraren Frank Leide – kan de fly det onda, det som Agnes kallar “ovärld”. Så känns det för dem, ibland. Men snälla, trygga Leide visar sig inte alltid vara vägen bort från det onda. Tvärtom: motsatt riktning. Genomgående ställer romanen frågan om kreativitet och vänskap kan stå emot det onda. Om konsten och kärleken kan upprätthålla värld i en ovärld.

Sockerormen är vidunderlig för att den under några timmar ställer in en i ett Agnes-universum, likt Kippo-serien konstruerade sitt universum. I en verklighet som byggs och hålls samman av egensnickrade ord, mantran, symboler och namn existerar läsaren jämsides med bokens karaktärer. Mamma utanför boken heter Anitamamma inuti. Sockerormen, som namngett boken, är ett Agnes fantasifoster som skyddar och ger stöd då det fattas. Och view master ett Agnes-ord för minnen som mot viljan poppar upp. Därtill läggs små tidsspår ut: räkor och videoband, Palme-gravbesök och Björn Borg som dyker upp och vill värva unga tennistalangen. Det är en plats lik men olik den värld som sker utanför bokens pärmar. Den är präglad av barns nyfikenhet, påhittighet och fantasi. Det är stundtals magisk realism över romanen. Men aldrig i närheten av magisk i betydelsen sagolik. För det är inget av en saga – ingen romantisk fantasi. Om något en fantasi om hur att överleva livet. För det är då, i liv-eller-död-situationerna, som det otroliga tar vid i romanen, delar vilka drar tankarna till Stina Stoors novellsamling Bli som folk. Djur och natur ges röst och väsen – de har som språket rytm och tempo. I ett landskap där död och ondska alltid lurar runt krönet blir det magiska ett verktyg att hantera det som är; ett sätt att överleva.

Därmed är romanen flerfaldigt ofattbar; i det fantastiska som sker och i alla de liv den skildrar men som inte får, inte kan vara. Men som är. Därför lämnar Sockerormen läsaren med en tung känsla, en följd av att riktigt tvingas förstå att världen suger. Är grundorättvis. Grundond. Och att det är deterministiskt, eller av ödet, i grunden förutbestämt. Samtidigt finns en läkande insikt tätt sammanvävd med det dystra. Den är: Allt hör ihop. Att allt, hur orimligt och ondskefullt det än är, kommer från samma sak. Från kärlek och hat. Smärta och skönhet. Detta förmedlas subtilt; som att Agnes likt Frank Leide inte vill dela sina ljud med de som borde skött men istället misskött dem, och mer direkt; som när ledet av kollektiv och nedärvd smärta tydligt illustreras i:

“Jag tänker på Susanna.
Kristian på sin pappapolis och mammajapan.
Leide på stackars lilla barn.
Mästaren på ondska.”

Locket på smärt-kitteln är därmed kärleken mellan människor. Vänskapen. Föräldraskap, med som utan blodsband. Konsten och fantasin. Och djuren. Det onda tränger på och tränger in men lyckas aldrig helt tränga bort det goda. Därför är det precis att man orkar med allt det dundermörka.

Romanen avslutas oavslutad, med många trådar hängandes. Tur nog väntas en ytterligare bok om Agnes, men då som vuxen. Inför den är jag likväl livrädd som förväntansfull. Övertygad om att det kommer vara lika delar ljuv som tillintetgörande läsning. Precis som Sockerormen.