Slavdrivaren – Anders Teglund

Det enklaste sättet att definiera arbetarklassen är i relation till produktionsmedlen. Arbetare är den som tjänar pengar på att sälja till en arbetsköpare, som tjänar på mervärdet som produceras. Men det finns också en mer diffus position. Slavdrivaren. Det är denne Anders Teglund skildrar i sin bok med samma namn. Boken är en uppföljare till Cykelbudet, ett romanreportage om foodora-riders vars uppmärksamhet och skildring av budens villkor gjorde att Teglund själv fick sparken från företaget.

Anders möter Dennis, en ung man bosatt i en klaustrofobisk etta i Södertälje. Han har kontaktat honom efter att ha läst Cykelbudet, och erbjudit honom en inblick i en del av gigekonomin som tidigare varit obevakad. Han är dispatcher, vilket förenklat är den som agerar både support och piska gentemot buden. Han beslutar om raster, distanser och kontrollerar så att buden håller tiderna de förväntas göra. Dennis framstår som hänsynslös och sträng och ömsom som någon som motvilligt gör vad som förväntas av honom, men med en viss sympati för de han arbetsleder. När ett av buden kallar honom för “dear” i supportchatten blir han aggressiv och hånfull. Den för läsaren uppenbart missriktade aggressionen visar på den ganska udda diskrepans i status som uppstår mellan dispatchers och riders. Båda klockas aggressivt av företaget och jobbar för struntsummor under tveksamma villkor, men medan buden är utelämnade till dispatcherns nåd är det mer oklart var Dennis hamnar i relation till arbetsköparen. 

Slavdrivarens position utforskas också teoretiskt i boken, där vartannat kapitel är teoretiska essäer om den historiska och filosofiska synen på slaveri. Ett stort problem är oförmågan att knyta ihop detta med kapitlen om Dennis. Det är som att genomgående läsa två helt olika texter med vaga tematiska likheter, som varken förmår stå för sig själva eller komplettera varandra. Bilden av buden som fångar i ett digitalt panoptikon med osynliga vakter som följer dem som prickar på en karta finns så nära till hands, men när man istället separerar dessa berättelser i kapitel med både olika stil och form saknar jag en helhetskänsla. 

En text med så stora analytiska och granskande drag kan aldrig bli befriad från politik, speciellt inte när den arbetsform den avbildar är ett resultat av en ituslitande ekonomisk ojämlikhet. Trots detta undviker Teglund att låta boken svämma över med moralkakor. Återgivandet av arbetet i både Slavdrivaren och Cykelbudet präglas av den mest positiva formen av diskbänksrealism, ett hänsynslöst porträtt där tilltron till läsaren gör att författaren inte behöver rita pilarna själv. Dennis själv reflekterar över hur företagen anpassat sig till migrationsströmmarna och de slavliknande förhållanden som uppstår för människor som flytt våld och förföljelse, och hittat vad som ibland beskrivs som en helt ny arbetarklass. Sanningen är en annan: slaveriet är så tätt sammanknutet med arbetarhistorien att även den vassaste kirurgen med den precisaste skalpellen skulle känna sig nödgad att outsourca det till en underbetald gigarbetare.