Bokrecension: Singulariteten – Balsam Karam
“Kan man rangordna ett trauma?”
Balsam Karam har skrivit prosadikt i sin nya roman Singulariteten, en berättelse om förlust och generationellt trauma. Hennes språkbruk, hennes berättarstil och hennes förmåga att förmedla känslor är otrolig. Det är vackert, men det ger mig också både sorg och ångest när jag läser.
Berättelsen är uppdelad i tre delar. Tre sorgearbeten.
Den första delen består av stycken som alla börjar i en solig fredag en sensommareftermiddag. En fredag som upprepas, för att varje vinkel, varje hörn och varje sten ska genomskådas. Åter och återigen ska fredagens händelser dissekeras. För att se vad som skulle kunna ha gjorts annorlunda, när det blev fel, vad som ledde berättaren hit. För varje upprepning får vi en liten detalj mer som förklarar varför detta ögonblicket och scenen har stannat klockan, men det är också tungt att läsa, för sorgen hos kvinnan som letar efter sitt barn är gränslös.
Den andra delen är fylld av minst lika mycket sorg och ångest. Det är nästan obehagligt att läsa om, eller ens kännas vid. Här är texten skriven som en sorts panikslagen inre monolog förd av kvinnan som vägrar lämna ifrån sig, eller rättare sagt föda, sitt döda barn. Texten innehåller nämligen inga styckeindelningar, vilket gör att det inte finns ett naturligt ställe att sluta läsa, utan texten flyger förbi och känslan av panik som finns i raderna infinner sig i mig när jag läser.
“/ du sätter dig upp på britsen, håller en hand för munnen, ser dig omkring / det var kanske eller kanske inte ditt nej över cornichen/utanför piper en maskin allt högre och nu tittar läkaren äntligen på dig / kanske eller kanske inte din röst över klipporna, räcket och bilbruset längs den där cornichen / sedan säger du jag kan inte och försöker ta dig därifrån /…”
Den tredje delen handlar om förlusten. En förlust som är buren av alla med namn som inte förstås, som gång på gång svarar på frågan “Var är du ifrån? Jag menar, var är du från egentligen?” En förlust i uttryck, i smaker och dofter. En förlust av ett språk, en identitet, ett land. Det är en förlust som inte går att mäta, men inte heller förstås av utomstående. Uttrycket av denna förlust är välskriven, och känslan av denna sorg är något som Karam ändå lyckas formulera på bara några få sidor.
Berättelsen påminner också om Brit Bennets The Mothers som handlar om generationellt trauma som passerar genom kvinnorna i en familj. Också den är berättad i ögonblick, i minnen som inte tillhör vår karaktär, men hennes mormor eller hennes mor. Ett sorts trauma vars cirkel inte verkar gå att bryta. En sorts singularitet.
Balsam Karam förtjänar allt beröm. För denna romanen och hennes skrivstil är både välskriven och berörande. Vem kan ens förstå traumat som innebär att förlora ett barn? Eller någon annan sorts förlust? Förlusten av ett språk/identitet/land? Vem bestämmer ett traumas värde? Sorg finns i många färger och former, och det tycker jag att Karam lyckas väl med att sätta ord på.
“Senare berättar din mamma att det första hon fick höra när hon berättade om tortyren i fängelset var att ingen skulle anställa en sådan som hon. Ena ögat borta, dessutom äldre och inte helt flytande i språket – det blir svårt, hade handläggaren sagt.”
