Satansviskningar – Sami Said

Mitt i en öken, i ett land där allt och inget är heligt, ligger en internatskola för bråkiga flickor. Där härskar Föreståndaren med sin käpp och sin tro, och hon är den enda vuxna, den allsmäktiga, när flickorna bor där. Hon lär ut och lär upp genom att hålla flickorna isolerade från omvärlden. Men inte från varandra. 

Nadine flyttar till internatet efter en olycka i skolan. En pojke blev slagen av Nadines händer. Nadine är inte bara bråkig utan också bortskämd; hon är enda barnet till ett par utbildade och beresta föräldrar, och när hon blir skjutsad ut i öknen av kusiner hon inte känner förstår hon att det är dags för henne att lära sig en läxa. Dessutom är hennes föräldrar den förlåtande sorten, och kanske är det därför de ser skolan som det enda alternativet. 

När de kommer fram till internatet efter en fyra timmars lång bilresa ut i ingenstans får hon ett rum, en rumskompis och en massa bråkiga flickor efter sig. Hora, skriver de till henne på små lappar. Sedan slutar de med det, eftersom Nadine inte verkar bry sig. 

Varför är de andra där? Det är svårt att förstå för Nadine, samtidigt som det är väldigt enkelt. Första flickan har förstört en maskin, andra flickan har rakat av sig håret. Alla älskar underground-stjärnan Assam Lo, som har mycket smink och sjunger om livet – på riktigt. 

En dag får de reda på att Assam Lo är död. Eleverna blir både sorgsna och rädda – vad ska bli av dem nu? Föreståndaren som alltid sagt att domedagen är nära förestående. Har den äntligen kommit hit nu? 

Sami Saids Satansviskningar är en levande och högst närvarande berättelse om ungdomens önskan och sökande. Precis som Nadine greppar berättelsen hela tiden efter svar, men lika snabbt som en vind av sand far över öknen är svaren ogripbara. Likaså är bokens protagonist aldrig förutsägbar. Trots att man hejar och hoppas att hon ska kasta sig ut i verkligheten, hellre än att betrakta den. För Nadine betraktar. När historien tar sin början sitter hon i en garderob för att komma undan alla ljud. Vilket sorts ljud som åsyftas skiftar, men samtliga stör hennes tankar. När tankarna försvinner bland sorlet är det lätt att något oförutsett och hemskt händer, även om man inte själv vill. Därav beter sig Nadine icke-görande: Hon säger inte emot eller ifrån, hon kommer inte med förslag. Däremot lyssnar hon. 

När Assam Lo blir mördad med ett dussintal knivhugg i bröstet av sin bror är det som om hela internatet förändras. Besvärligheterna slutar inte, men de tar nya vägar. För det blir hopplöst tydligt att det bråkiga, det som Assam Lo sjunger om, syns och hörs – och att konsekvensen är dödlig. Hon var symbolen, stjärnan och den som förstod. Hon var också en bråkig flicka – faktum var att hon suttit i samma klassrum som dem, med samma Föreståndare. Om Föreståndaren predikade den stundande domedagen redan på den tiden, då finns det ingen ände på världen. Assam Lo dömdes till helvetet redan när hon levde, från alla runt om henne som ogillar det hon står för. 

Berättarperspektivet gör romanen lika delar frustrerande som genialisk. Det skiftar nämligen hela tiden. Ena sekunden är det inuti Nadine, andra sekunden talar det om henne som “flickan”, eller än mer främmande: “en flicka.” Det ger Nadine utrymme att hela tiden uppfinna sig själv. 

Nadine pratar mycket med sig själv, mer än med de andra flickorna, och formulerar egna regler och tankar. Till sig själv lovar hon att inte dyka när skylten visar ”Dykning förbjuden” och till sig själv säger hon ”Akta er för mig” då vännerna bråkar. Kanske är det därför hennes vänner berättelsen igenom förblir första flickan och andra flickan – de är likgiltiga för henne, inga riktiga vänner. Bara oljud. Men reglerna är verkningslösa i en värld där andra regler härskar. Kanske är det då inte konstigt att man bland alla oförklarliga intryck plockar upp Satans röst, även om det är en viskning. 

Satansviskningar är en mardrömsvärld och en spegel, där det brutalt vackra språket är omöjligt att värja från. Den är bråkig på många sätt, och helt fantastisk.