Sången om Akilles – Madeline Miller
Han är halva min själ, som poeterna säger. Snart är han död, och hans ära är allt som kommer att återstå. Det är hans barn, hans allra käraste jag. Ska jag klandra honom för det? Jag har räddat Briseis. Jag kan inte rädda dem allihop.
Patroklos, en prins som drivs till landsflykt, växer upp i ett kungarike som inte är hans eget. Som barn skickas han till kung Peleus där han lär känna prinsen Akilles. I takt med att de växer upp växer de också samman, Patroklos och Akilles. Snart gör de allt tillsammans, och Patroklos blir Akilles ständige följeslagare. Trots det är de väldigt olika. Patroklos är tunn och tillbakadragen, men tillgiven och inkännande. Akilles är explosiv och passionerad med stark vilja. Slitningarna dem emellan gör bara relationen starkare, och känslorna djupnar medan de mognar från små pojkar till unga män.
När Akilles presenteras för sitt öde, att kämpa i kriget i Troja och då utlovas evig ära, är det självklart för Patroklos att följa med. Han skulle aldrig lämna Akilles sida, trots att många, däribland Akilles egen mor, önskar exakt det. Tillsammans beger de sig till Troja, denna ödesdigra plats, för att bistå kung Agamemnon vars fru blivit bortförd.
Där tvingas de förhålla sig till profetians oundviklighet; när Trojas prins Hektor faller, då faller även Akilles. Som belöning blir han för alltid ihågkommen som den störste krigaren någonsin. Detta vet Patroklos. Och Akilles. Ändå lägrar mörkret över deras samliv. Vad kommer hända med Patroklos när Akilles dör? Vad blir det av den gränslösa kärleken? Och vad är värt att offra för att bli sjungen om i evigheten?
Madeline Miller, som tidigare skrivit romanen Kirke (2019), påvisar återigen sin gedigna kunskap om antikens förgrundsgestalter. Och precis som i tidigare verk står det även klart att hon i Sången om Akilles visar upp de som rör sig i mytologiernas skugga. I Kirke följer vi häxan, vars namn ofta hamnar i skymundan av hennes far och halvsyskon. I Sången om Akilles följer vi följeslagaren, älskaren och antihjälten Patroklos. Varför antihjälten är en passande epitet för honom är inte för att han är mindre hjältemodig än de stora krigarna. Han är nobel, rättvis och följer med ut i de olika striderna när han blir tillbedd. Men han är knappast någon som blir ihågkommen, inte som Akilles, Hektor eller ens den smarta och lurige Odysseus. Hans ära vilar inte på hur omtalad han blir, och det är inte heller det som är hans mål; Patroklos är en, säkert av många i den grekiska mytologin, som verkar i det dolda. Den enda gången Patroklos kräver att bli ihågkommen är i sin relation till Akilles, önskan om att få stå med på krigarens gravsten är verktyget för honom att få följa med honom i döden.
Kanske är det en medveten ironisk ansats – att skriva om en bok där berättarens blick tillhör följeslagaren till krigaren vars största dröm är att bli omsjungen. Jaget, Patroklos, för historien framåt med en trovärdig och känsloladdad blick, som både hyllar och hatar mannen vars namn alla känner till. När man läser om Patroklos känslor inför sin förtrogna skapar han nämligen inte bara en vacker bild av deras relation, eller relationen till Akilles; utan även en mer mångfacetterad bild av den ärofyllda krigaren. Han berättar om ursinnet, envisheten, ömheten och tjockskalligheten. Om bråk, smärta, kärlek och njutning. Språket är innerligt och relaterbart, och bevisar varför det är av vikt att det är just Patroklos som berättar historien och inte Akilles självt. Akilles känner till världen, fältet och striden. Patroklos känner till människorna runt omkring.
Miller leker skickligt med tematiken att bli ärad, eller att bli ihågkommen, när hon gestaltar händelseförloppet genom Patroklos känsloliv. Ödet får en förhållandevis liten roll gentemot Akilles egen drivkraft och förväntningarna på honom utifrån. Han är ämnad till storhet, det har han alltid vetat, och detta tycks påverka vägen han vandrar – hur han själv manipulerar förloppet för att landa i sitt öde. Slutet blir detsamma, oavsett vilken stig man följer för att komma dit.
Vid ett tillfälle diskuterar Akilles och Patroklos kring huruvida Helena själv önskat bli bortförd av prins Paris. Akilles hävdar att hon innan kriget bröt ut endast var Helena, nu var hon den sköna Helena, hon hade ändrat sitt öde och skulle alltid minnas som just detta: någon att starta krig för. Patroklos tror honom inte förrän han själv står på fältet iförd Akilles rustning. Känslan av att “vara” Akilles är för berusande för att motsätta sig – att alla vet vem man är har givetvis påverkan på utfallet. Så, kan man styra sitt eget öde? Möjligtvis kan man göra just det, avgöra att man blir omsjungen. Däremot kan man inte styra sångerna – hur man blir ihågkommen. Det spelar ingen roll hur väl du känner världen och striden, vilken händelse du än iscensätter. Det som spelar roll är hur människorna talar om dig.
Sången om Akilles är en vacker och sorglig roman om kärlek och krig. I det här fallet betyder tematikerna samma sak. Det är en pricksäker och drabbande skildring av en historia som vi trodde att vi kunde utan och innan, men där vi tvingas inse att vi har fel.
