Röd sol – Johanne Lykke Naderehvandi

Varje dag är en upprepning av den förra och utan dessa återkommande stormar skulle staden sjunka allt djupare ner i en gemensam sömn som mest av allt liknar döden. Här, i staden vid floden, finns en trötthet som går i arv från generation till generation, eftersom ingen någonsin får vila här, ens när de faktiskt vilar. 

Precis som Johanne Lykke Naderehvandis (f. 1987, tidigare Lykke Holm) förra bok Strega (2020) så slänger hennes senaste bok Röd sol in läsaren i en varm och sömnig stad. Boken beskrivs som både en kärlekshistoria och familjetragedi, en psykologisk och drömsk berättelse inslagen i rött silkespapper. 

India och Kallus bor i den namnlösa staden där hettan kokar från asfalten. De bestämmer sig för att ta tåget ner till havet för att besöka Kallus självutnämnda syster Desma i det stora huset. Kort inpå vistelsen dyker tre barn upp på stranden: hungrig, vilsna och ensamma. De får sova en natt i ett av husets många rum men när en stor brand bryter ut i bergen blir barnen kvar. 

Jag får snabbt tydliga bilder av det som gestaltas runt om dem, texten är fyllig och saftig. Beskrivningar av saker som flaskor med grädde, eukalyptus, stearinljus och tjock rök ger texten så mycket textur att man nästan kan röra vid den. Naderehvandi lyckas också skapa en så febrig stämning, allt är omgivet av ett dämpat sken och ett eko. Den fiktiva världen känns nästan som ett minne då detaljerna blir bärande, så som de blir när man tänker tillbaka på något förflutet. En flyktig dröm. 

India och Kallus tar med sig barnen till staden då elden börjar bli farlig och det röda tar sig närmare. Först börjar det som små, små droppar med rött – nagellack, bläckpennor, dofter som beskrivs som röda, den brinnande solen i horisonten. Till slut går det röda inte att undgå, det blir som ett stadie; blodet är inte blod utan rött. Det pulserar genom texten, rinner mellan raderna. I staden och lägenheten leker India, Kallus och barnen familj. De läser för varandra, lagar stora grytor och vägrar att borsta tänderna. Texten har något olycksbådande redan från början, något mörkt under ytan som sprider sig som mögel över de fina väggarna. Dialogerna är också komprimerade och poetiska, till och med barnen talar väldigt filtrerat och vuxet. Det hela blir väldigt spöklikt. 

Ibland saknar jag dock mer närvaro av människorna. De skrivs fram med väldigt få gestaltningar och under läsningen blir de mer namn man förknippar känslor med. Men å andra sidan så är det skönt att läsa en bok där karaktärerna inte är det enda i fokus. Dessa ansiktslösa gestalter passar dessutom in väldigt bra in i detta flytande landskap. 

Men det finns inga kusliga barn, som vi vet, bara kusliga vuxna som håller upp förvrängda speglar.

Det är inte förens mot slutet som jag förstår att de varit i drömmen, inte bokstavligen utan så som man brukar känna när verkligheten springer ikapp. Jag lät mig själv luras. Någonstans visste jag nog, precis som dem, att det inte var verklighet men ändå lämnas jag helt hjärtekrossad. 

Tempot blir snabbare mot slutet av boken, brödtexten tunnas ut och dialogerna blir tätare. Jag sneglar ner på sidan och ser att jag nästan är vid 300. Jag slås av sorgen över att den snart är slut och att jag också måste bege mig tillbaka till verkligheten. Röd sol är tidlös och ger läsaren en flykt, det är omöjligt att inte drabbas av den stämning och plats som Naderehvandi skriver fram. Naderehvandi har något helt eget i sitt skrivande som jag söker efter när jag läser andra böcker, jag stänger boken för att återvända till längtan efter hennes fiktiva värld.