Rakbladstårar – S.A. Cosby
Tårar över sonen. Tårar över hustrun. Tårar över den lilla flickan som de måste ta hand om. Tårar över vilka de var och vad de allihop hade förlorat. Varenda droppe kändes som om den skar upp hans ansikte som rakblad.
När polisen knackar på hemma hos Ike blir han direkt misstänksam – inte rädd, inte sorgsen eller panikslagen – bara misstänksam. Han har varit ute från fängelset i femton år, han har startat en egen trädgårdsverksamhet. Han har anställda, en fru som han älskar och ett hem där han trivs. Han gör rätt för sig. Nu. Men som svart man i Virginia vet han mycket väl att när polisen knackar på för det aldrig något gott med sig. Inte heller denna dag. Polisen har kommit hem till Ike för att meddela att hans son Isiah, tillsammans med sin make, skjutits till döds på öppen gata.
Buddy Lee har varken hus eller eget företag, han har svårt att behålla jobbet och han dricker varje dag. Men han håller sig på banan, den laglydiga banan, efter att ha suttit inne större delen av sin sons liv. Nu är han ute, men sonen Derek är död. Mördad. Hatbrott, trodde polisen, men det gick inte säkert att veta.
På den gemensamma begravningen möts fäderna i ett rus av känslor. Bottnad i skammen över att ingen av dem någonsin accepterade makarnas livsstil och kärlek blommar andra känslor upp. Sorg, ilska och hämndlystenhet fullständigt tar över dem bägge. Det enda Ike kan tänka på är vad han vill utsätta mördarna för, och Buddy Lee vill slåss trots att kroppen är trött och sliten. Det dröjer inte innan de släpper det liv de byggt upp för sig själva. De har bestämt sig. De ska hämnas sina söner.
Rakbladstårar är S.A. Cosbys andra roman, och efter hyllade romandebuten Asfaltsland (2021) är romanen den andra som översatts till svenska, även här i översättning av Ylva Spångberg. Det är inte svårt att förstå varför Cosbys böcker har blivit så hyllade, Asfaltsland har vunnit flera utmärkelser – inte minst som en av årets bästa kriminalromaner av The Guardian. Cosbys språk är rappt och lätt att tillgodogöra sig, böckerna är händelserika och innovativa till sitt innehåll.
Rakbladstårar har, precis som Asfaltsland, en medelålders hårdkokt huvudrollsinnehavare med ett mörkt förflutet. Skillnaden i denna roman är att den har två. Ike och Buddy Lee har båda haft ett hårt liv med missbruk, fängelsetid och våld i bagaget. Det är föga förvånande, om man nu får vara fördomsfull, att ingen av dem är speciellt förtjusta i sina söners sexualitet. Rakbladstårar lyfter på så sätt ett intressant dilemma, det kring när kulturella skillnader avgör vem som dömer vad. Ike har suttit inne, förtjänade de andra intagnas lojalitet och menar att det avkräver respekt från sonen. Isiah lever sitt liv som öppet homosexuell i sin hemort och menar att det avkräver respekt från pappan. Ingen av dem respekterar varandra, i vilket fall visar dem det inte öppet. Boken påvisar på så sätt att vad som är att betrakta som kulturellt och socialt kapital inte sitter i vem du är, utan när du är. När, är svaret på frågan kring respekt. Ike och Buddy Lee blir knappast väl mottagna hos sönernas bästa vänner, kollektivet med hipstertendenser. Det som ger respekt på en plats, vid ett tillfälle, ger dig inte nödvändigtvis samma behandling i en annan situation.
Något som gör boken svår att ta till sig så som hade varit önskvärt är bristen på gestaltande berättande. Missförstå mig rätt, en bok behöver inte innehålla gestaltningar för att vara välskriven, men min fulla övertygelse är att dess tematiker hade blivit svårare att värja sig från om den hade haft det. Vi följer ett händelseförlopp, dialoger utan känslobaserade uttryck, vilket gör att man har svårt att ta till sig av det viktiga innehållet. Vid ett tillfälle berättar Ike att han flera år tidigare skjutit vilt med en AK över ett kvarter de passerar. Buddy Lees reaktion är att fråga vem han var ute efter. Det är den enda känslobaserade reaktionen vi får till oss här. Kanske är det det mest trovärdiga, rent karaktärsmässigt, men det gör onekligen att vi snarare betraktar två män som pratar om våld utan möjligheten att förstå varför våldet finns där.
Ike och Buddy Lee åker runt i jakten på de skyldiga. De personer de hittar längst vägen verkar vara ovilliga att hjälpa till. Vid ett tillfälle undrar Ike om de inte hör förtvivlan i hans röst. Kanske är detta så nära vi kommer en gestaltande sanning – kanske ifrågasätter personerna deras motiv, precis som läsaren gör. Ike och Buddy Lee verkar drivas av vetskapen om att de inte har något att förlora. Hämndaktionen tar mer plats än viljan att förstå sina söners liv.
Rakbladstårar är en actionspäckad bok med högt tempo, det är ett intressant bidrag till spänningsgenren men ett än mer intressant bidrag till samhällsdebatten i USA. Frågan om makt och manlighet är ständigt närvarande, men även den som rör det socioekonomiska. Förhoppningsvis väcker boken också den debatt som ämnet förtjänar.
