Patient – Sofia Dahlén

Titeln Patient må stå i singularis, men boken rymmer två patienter: den inlagda och den anhöriga som ständigt är hos den inlagda – såväl mentalt som kroppsligt. Två som blir ett när allt vänds upp och ner – när diktjagets syster vill dö, försöker dö, inte får dö, och därför blir tvångsinlagd på psyket för att hindras från att dö.

Men systern – den anhöriga, ingenjören och diktjaget – som är van vid att behålla lugnet i krissituationer, att vara sansad och pragmatiskt räkna sig fram till en lösning, finner sig spotta “tvi tvi tvi!” när katt korsar väg och röra gröten motsols, “för turen”. Successivt krackelerar konturerna av diktjagets värld och kropp, i takt med att boken och tiden går framåt men systern, den sjuka, är kvar på samma plats: inlåst på psyket med sin vilja att dö. Diktjaget inser, med känsla och kropp, att det rationella har en gräns: och att den går här. Siffror blir odugliga. Optimism ett nödvändigt men ovärdigt tvång, när det hopplösa faktumet kvarstår. Rutiner andra än resorna till, från och tillbaka till SÖS, rena tönterier. För vem bryr sig sen.

Sofia Dahléns (f. 1987) debut är en hänsynslös och taktfull skildring av en anhörig som tvingas hantera det omöjliga. Det som inte går att lösa med siffror eller logik, sunt förnuft eller rimlighet, men som Dahlén med lyrisk skärpa putsar fram till igenkänning. Till något läsaren kan, om inte hantera, i alla fall känna till. Känna vid. Och det känns ljuvligt smärtsamt att läsa.

Patient är en prosalyrisk roman som med form och lyriskt språk bearbetar sorgen som den anhöriga genomgår – rör sig kronologiskt från början till slut, från hopp till hopplöshet, och allt det som angränsar. Men boken är framförallt väl och vackert komponerad: växelverkan mellan språk och stil skönt balanserad. Tydligt, i textens form och innehåll, speglas stegringen i diktjaget när systern en, två, flera gånger försöker ta sitt liv. I första delen av Patient är den anhöriga och hennes värld skakad men intakt. Det syns i diktjagets ständiga återvändo till siffrorna och fysikens lagar, vilket uppvisar tilltron till det som ingenjörsarbetet förutsätter. Visar diktjagets ännu existerande identitet och självständighet. Men snart påbörjas förväxlingen: sammansmältningen av de två sätts igång. Någon halkar och slår i bakhuvudet – men vem? Ingen vet. De två rör sig mot en symbios, en parasitisk sådan, där den sjuka styr, har “makt över allt utom livet”. Konstant är den sjuka systern på psyket – som också är poet – en spegel, en fond, mot vilken diktjaget ställer sig emot, jämför sig med och utgår ifrån. Tills att det ödesmättade skrivs ut: “Om någon läser det här är du död”. Efteråt blir det glest – tyst – tomt.

Därefter, i bokens sista del, framträder Dahléns poetiskt finkänsliga tentakler som tydligast. I ingentingheten som följer döden – när allt har lösts upp och försvunnit, när den sista stegringen inträffat – förvirrar sig diktjaget och formen fullt ut. Språket sipprar ut över sidorna, följer ingen regelbundenhet längre när orden sprider ut sig mot marginalerna för att därpå försvinna helt på följande sida. Lämnar en ledsen smiley som ensamt spår – för ord finns inte i döden. För döden, den är stum. Och förgörande. Det är ett identitetslöst och vansinnigt och desperat diktjag som kommer ur det; som gör anspråk på de stora poeternas namn – tar kontrollen, skriver: “nu är jag läkaren”.

Dahlén räds inte för att testa olika former för att hitta den rätta språkdräkten. Förmågan att bemästra detta syns i stycken som samtalet mellan patienten och den anhöriga vilket återges i en koncentrerad dialogform. Fyra sidor med tät text som skiljs med snedstreck fylls med detta samtal. Och det är hypnotiskt, slagkraftigt och oförställt, men det är synd att Dahlén inte alltid hittar dit. För ibland fastnar språket tryggt i en bekant form, istället för i den mest passande.

Patient är genomgående skärskådande av alla sidor av processen den anhöriga tvingas igenom när det mest orimliga sker en närstående. Detaljer; som att inga blommor tillåts på psyket och längtan efter att systern åter ska dikta (för det håller hopp och skönhet), binder ihop verket som gnistrande pärlor på ett glest halssmycke. Skapar med detaljerna en helhet som känns fulländad, i dubbel betydelse. Med andra ord: Patient är en utsökt debut.