Bokrecension: Paradiset ligger under mammas fötter – Gina Dirawi
“SNÄLLA ALLAH, FÖRLÅT oss för alla våra synder, låt mig aldrig göra om dom igen. Snälla, gör mig smal, få mina vader att bli mindre, och förlåt för att jag rörde min… ja, där nere, det var Mona som sa åt mig, jag blev förvirrad. Och hjälp mig få alla A på mitt slutbetyg, menshanak ya rabb, amen.” Så börjar den efterlängtade debutromanen av Gina Dirawi, med en dialog som sätter tonen för berättelsen om bekräftelsesökande Mila och rebelliska Mona.
Gina Dirawis debutroman handlar om Mila och Mona, två tonårstjejer uppväxta i en förort i Sverige. Två barndomsvänner, men som börjar växa upp och växa ifrån varandra. Vi får även möta Nour som bor i ett av Palestinas flyktingläger, där den senare delen av romanen utspelar sig. Med Paradiset ligger under mammas fötter känns det som att Dirawi inte bara vill ge en röst till unga tjejer, utan även förmänskligar de tjejer som allt för ofta exotifieras eller osynliggörs.
Romanen är i högsta grad en ungdomsroman. Mycket av problemen som tonårstjejerna tampas med är problem som de flesta unga tjejer kan relatera till. Att få mens, sin första kärlek, pubertet, ensamhet, viljan att passa in, viljan att slå sig fri, bråk med föräldrar, ätstörningar, prestationsångest och psykisk ohälsa. Samtidigt handlar den också om saker som specifikt unga tjejer som är rasifierade och muslimer ofta möter, men som sällan syns. I snabba vändor får vi följa Mona och Mila gå igenom diverse konflikter och kontroverser – som när olika ignoranta frågor ställs till tjejerna, de bemöts av rädsla och fientlighet eller alla andra scenarier som är vardag för hijabis. Trots att boken riktar sig till unga, betyder det inte att den skyggar från svåra ämnen som rasism, sexism, psykisk ohälsa, våldtäkt och död.
Samtidigt är det så roligt att läsa. Dirawis sätt att beskriva saker, med matiga och mustiga uttryck ger både dålig lukt och stark färg till karaktärer och uttryck. Redan på första sidan möter vi Moustafa vars “stora magen spänner hårt mot det smala stackars skinnbältet som fått i uppgift att hålla uppe en manlig gravidmage på gränsen till att explodera”. En annan rad som gör att man nästan känner stanken är “Luktar gör de också på sjukhus, konstigt, som mikrovågsugnad död hud som sedan doppats i vinäger och smör”.
“Livet är glöde. Det kommer att gå upp och ner. Men allt blir mycket svårare om du inte är ärlig och sann med vem du är. Du vet, livet kommer ge dig motgång efter motgång för att förstöra lögnen du lever i, tills du blir helt autentisk.”
Dock faller berättelsen lite då den stundtals lämnar många korta ändar. Romanen är för ambitiös, med för många olika riktningar och berättelsen har många hål som gör att den inte riktigt känns fulländad. Vad händer egentligen med Monas föräldrar till exempel? Även om dialogen är skickligt skriven, med samtida uttryck och ungdomlig jargong, upplevs Dirawi vilja alldeles för många saker för romanens 300 sidor.
Men i motsats till berättelsen är karaktärerna flerdimensionella och välskrivna. Både Mona och Mila upplevs ha både många brister och tillgångar. De pratar med varandra på ett sätt som låter naturligt för två barndomsvänner, har uppenbart dialoger som syftar tillbaka på år av liknande händelser och diskussioner. Även när deras vänskap hänger löst, kan de inte låta bli att rädda varandra. Karaktärerna är relaterbara. Mila som lider av “duktig flicka”-syndromet och har prestationsångest på grund av de höga förväntningar som sätts på henne är som vilken äldsta dotter som helst. Mona som vill göra sin röst hörd, belysa destruktiva samhällsnormer och vägrar vika sig för andras viljor är som vilken yngsta dotter som helst. Deras personligheter påminner så mycket mot mig och mina systrars personligheter — en igenkänningsfaktor som onekligen bara kan uppstå för oss, utan antagligen också för många andra tjejer i Sverige. Vikten av karaktärer som Mona och Mila är tyvärr fortfarande stor. Vi behöver fler författare som skriver om rasifierade tjejer, som inte är antingen exotifierande, eller betraktade som förtrycka, tysta små dockor. Vi behöver fler författare som skapar rasifierade kvinnliga karaktärer som är fula, fina, bristande, självständiga, högljudda, svaga, starka, tydliga, riktiga. Med det lyckas Dirawi bra.
Modell: Gina Dirawi
På många sätt är det en berättelse om Dirawi, som tog plats men fick möta otroligt mycket hat och många hinder när hon väl gjorde det. Även om det är en fiktiv berättelse, där huvudpersonerna har en skild verklighet från författarinnans, finns det tydliga paralleller att dra. Önskan att bli hörd, att kriga sig till sin plats, försöka leva som man lär och att inte foga sig för samhällsnormer är något som känns igenkännbart — bara man kollat på dokumentären om Gina Dirawi.
Paradiset ligger under mammas fötter är en stark debutroman. Dirawi lyckas ge röst åt karaktärer som det finns så få av i svensk litteratur att de säkert går att räkna på en hand. Så i slutändan känns romanen läsvärd för sina roliga uttryck och bra karaktärer. Med denna debutroman i bagaget finns det nu mycket förhoppningar om att Dirawis nästa bok når upp till ännu högre höjder.
