Paradis – Sara Villius

“Jag vill inte ha det som förut men jag vill inte heller ha det så här.”

När Sara Villius återkom till romangenren med Madonna var det med en jagberättare i kris. Med kvinnorollen som förvirrande fri men samtidigt outhärdligt snäv, modersrollen som omöjligt kvävande och äktenskapet som, ja, allt detta och lite till. Madonnan och horan är roller som hon blir iklädd, och ikläder sig själv. Tre år senare är Paradis en form av fortsättning, en ny form av kris men en som pekar framåt – uppbrottet. 

Här utgör den heterosexuella kärnfamiljen utgångspunkt, och i en sådan konstellation tycks separation alltid slå hårdast mot kvinnan. Något som förstärks tiofalt när barn finns i familjen. Jaget och hennes man turas om att sova varannan vecka med barnen i deras gemensamma hus och varannan vecka i en liten lägenhet i stan. Ännu har inte det slutgiltiga beslutet tagits, de klamrar sig fortfarande fast vid något de båda vet är slut för länge sedan. Hon kämpar med den tomma men stundtals berusande friheten under de barnfria veckorna och den överväldigande arbetsbördan i huset där det aldrig finns tid. Här samsas skuldkänslor med lättnad, rädsla med svindel och framtidstro. 

Där Madonna skildrade en “dålig” kvinna visar Paradis i mångt och mycket en “duktigare” sådan, en kvinna som reser sig ur äktenskapet och moderskapets dimma och skugga och blir en bättre version av sig själv medelst hårt arbete och ökad frihet. Det låter ju inte särskilt originellt, men Villius lyckas göra det både nyanserat och plågsamt verkligt. Jag skulle vilja beskriva det som att berättelsen pågår, liksom livet pågår. Prosan bär på en stark autencitet och löper därför ingen risk att bli en upprepning av vad någon annan redan skrivit. 

Det förmodat autofiktiva är här inte lika påtagligt som i den tidigare romanen, som kretsade mycket kring skrivandet av sagda roman, komplett med utlåtanden från förläggaren som inte vill ge ut den. Jagets roll som författare är fortfarande central, men här mer i konsekvenserna av den tidigare utgivningen och mindre i skapandet. Här ryms överlag mer arbete med händerna än skrivande. Hennes arbete i det gemensamma husets rabatt, plantering och rensning. I detta ryms också smutsen och det ständiga fejandet. Städandet av en plågsamt smutsig lägenhet hyrd i andrahand. Jaget får i en passage ett vistelsestipendium, får åka ut i skärgården för att skriva. Ensam i en vecka innan barnen kommer. Hon läser mycket men skriver ingenting, istället dominerar upplevelsen av naturen, friheten i det karga, den “vänliga pumpen på bergknallen” som ger kallt och friskt vatten. Att få reda sig själv. Ett andrum i en text som ofta utstrålar klaustrofobi. Liksom i Madonna finns här korta stycken om familjen, om mammans trötta händer och pappans ilska. Om rasismen som riktades mot brodern, då han var den mörkare av dem. Om misstänksamheten som nu drabbar jaget när hon går i sällskap med sina ljusare barn. Om alibit som mannen utgjorde, ett alibi som hon nu står utan. 

Likt Madonna är det här en tunn bok, fragmentarisk i sina korta textavsnitt centrerade på luftigt tomma sidor. Utformningen underlättar en plågsam och ledsam läsning. Det här är en text som gör mig utmattad. Hur ska jag själv orka med det som här skrivs fram om den oundvikliga kvinnliga erfarenheten? Hur orkar någon? Berättaren förkunnar att “Medvetenheten är en förbannelse, ett helvete.”, och menar det som kommer efteråt, men samtidigt är inte det paradisiska tillståndet att föredra. Titelns paradis är förstås en paradox, en ironi. 

Vad lämnar mig denna roman då med? Kontentan är hoppfull, kanske till och med upplyftande – här ryms både självständighet, frihet och insikten om att allt slit åtminstone kanske varit värt något. Något jag särskilt drabbas av är hur skickligt Villius skildrar motstridiga känslor kring barn och moderskap. Hur separationen lösgör barnen från berättaren på ett som skrämmer henne oerhört och förvånar henne. “Som att jag först nu börjat förstå att de inte är en del av mig. Ingen utväxt som böljande följer med när jag förflyttar kroppen.” berättar hon. Att vara ifrån barnen främmandegör hela moderskapsbegreppet. Förändrar något hos henne själv. Det finns något oerhört i detta, att förändring är oundvikligt. Liksom kvinnans umbäranden känns oundvikliga.