Om någon skulle komma förbi – Thomas Korsgaard
“Är det roligt?” frågade jag en dag.
“Roligt? Det är väl inte för att det är roligt som jag jobbar”, sa hon.
“Varför gör du det då?”
“Jamen, för att du ska få mat” sa hon, och plötsligt fick jag en dålig känsla i magen. Som om all hunger försvann.
Tue växer upp med två småsyskon, massor av hundar och andra döda djur på hög på en bondgård i Danmark. Hundarna har inga namn för så är det på landet. En dag dör Tues tredje småsyskon i mammas mage. Mamma lånar massor av pengar från en släkting som hon sedan spelar bort. Pappa går ut till hundarna och korna när han är arg. Han jobbar och jobbar, men jordbruket bär sig knappt längre. Och mamma mår bara sämre och sämre.
Ganska ofta går Tue till mormor Ruth och hennes man O.P. Mormor kallar Tue för gubben och älskling och det finns alltid godis hos dem. O.P. älskar godis och läsk, men framför allt säger han att det är bra att ha hemma ifall om någon skulle komma förbi. Mormor fräser då att det är det väl ingen som gör, ingen kommer förbi. Förutom Tue.
Om någon skulle komma förbi är Thomas Korsgaards debutroman (2017) och översätts för första gången till svenska av Helena Hansson. Berättelsen som skildras är genom en tolvårings blick, men det är också en överlevnadshistoria. Med hjälp av en sällsamt öm och trovärdig berättarröst ser vi hur livet och döden står i konstant relation till varandra när jaget gestaltar fattigdomen på landet.
Vi möter berättaren Tue, det äldsta av tre syskon, som skickas upp till rektorn så ofta att hon alltid hälsar honom med ett “Jaså, här kommer du igen”. Oftast så blir han utskälld för något som han klacksparkar bort från sitt medvetande, bara ibland förstår han varför han är där. Jaget har på samma gång ett självcentrerat tunnelseende när han vandrar genom vardagen, som han uppfattar varenda rörelse som pågår runt omkring honom. Kanske måste man göra det när hotet om våld ligger så nära inpå hela tiden. Tue är inte rädd för auktoriteter, han vågar säga ifrån till både sina föräldrar och lärare som om de vore jämngamla med honom. Han kan med lätthet säga “stopp” eller “du är så jävla dum i huvudet” utan att vara rädd för konsekvensen. Det han däremot är rädd för är det som bara drabbar honom; det som står bortom hans kontroll. Som när pappan kör över i fel fil mot en mötande bil, eller när han skrapar upp knät och det kommer blod. Eller när hans mamma skär sig i armarna och han måste mata henne med tabletter. Först då blir det synligt att Tue bara är ett barn, någon som är liten och rädd när verkligheten kommer nära. Ett barn som, med alla verktyg som finns tillgängliga, försöker lappa ihop något som var trasigt redan innan han föddes.
Tue kan sin omgivning, han vet vem han är och var han kommer ifrån. Som läsare kan man till en början chockas lätt av det grova språket, innan man faller in i jagets sätt att uttrycka sig på. Snart reagerar man snarare på att Tues jämnåriga klasskompisar använder ord som “dina föräldrar är ansvarslösa” än att Tue säger att någon är en “äcklig, jävla lipsill”. Tue är van vid att säga ifrån, han är van vid löss och för stora kläder. På så sätt är han totalt anspråkslös och oberäkneligt gränslös – han vill ingen något ont, men han är van vid att ta kontroll över hopplösa situationer. Det vittnar om en medvetenhet och en vilja att förändra, vilket tillåter romanen att uttrycka både hopp och humor mellan raderna. Tues lärare hävdar att han har läshuvud, att han inte ska gå sin pappas väg utan läsa vidare. Det gör han också.
Hoppfullheten, ja, den finns där hela tiden. Som läsare vill man mer än något annat att Tue ska få ett annat liv. Men varför tänker man så då, bortsett från fattigdomen och våldet? Är det kanske sitt eget djupt rotade klassförakt man ser i vitögat? Möjligtvis, men inte bara. Inte eftersom man tvingas se Tues liv med hans blick – Tue föraktar inte sin bakgrund, men han vill och måste överleva.
Kanske önskar och hoppas man så för att Tue, till skillnad från O.P., knappast sitter och väntar på att någon ska komma förbi – han vet att han inte kan vänta på bättre tider, på att allt som är bortom hans kontroll ska fortsätta drabba honom. För ingen kommer förbi. Inte så länge de inte har något att hämta, och ute på landet är det så fattigt att det inte finns något kvar för överklassen att exploatera. Tue måste överleva så att han kan bli en sådan som kommer förbi utan vilja att ta, inte bli en sådan som väntar. Bara då kan han bli en person som inte försöker lappa ihop något som samhället gjort sönder.
