Om bara – Vigdis Hjorth

Hon blir sjuk av det. Hon blir kåt av det. De ligger och ligger med varandra. Hon blir aldrig färdig, aldrig mätt, aldrig tillfreds, aldrig tillräckligt uppfylld. Hon är skakad, om de kunde börja om igen hade de gjort likadant. Har man något val. Man kan inte ångra sig själv. När de kommer hem, fulla, ringer han redaktören på tidningen och frågar om det finns sådana klubbar här också, som kan få henne sådan.

Romanen börjar där många kärleksberättelser tar slut. En trettioårig-någonting kvinna är lyckligt gift med två barn. Hon heter Ida och är redaktör för ett radioprogram och för en tidskrift. Så en dag träffar hon Arnold, en översättare av dramatik, en professor – ett namn i branschen, men varken speciellt eftertraktad eller märkvärdig. Inte i relation till henne. Men något i Ida vaknar den där dagen i mars när de möts för första gången. Hon vill ha honom, hon blir hopplöst … Besatt.

I flera år längtar de efter varandra. De skriver brev och stämmer träff. De möts också, och älskar med varandra. Ändå lämnar Arnold inte sin familj. Ida har lämnat för länge sedan när han äntligen hör av sig och tar ut skilsmässa med sin fru. Nu kan de få varandra, nu finns ingenting som hindrar. Förutom dem själva.

Arnold och Ida inleder en relation som växer sig mörkare och mörkare ju närmare de kommer varandra. De slåss, bråkar, älskar och förlåter. Han gråter och hotar med att ta sitt liv. Hon tröstar och tänker att hon går sönder om han inte längre finns. De kan inte lämna, men det är omöjligt att leva tillsammans.

Vigdis Hjorts roman Om bara utkom i sin originalversion år 2001, och är nu översatt till svenska för första gången av Jens Hjälte. Romanen är en storslagen kärleksberättelse. Ja, ni läste rätt. Trots våldet. Trots destruktiviteten. Trots sorgen. Kanske just därför. Utan avbrott, utan pauser, utan kapitelindelningar tar hon oss genom Idas huvud och hjärta. Det är sällan vackert eller sällsamt, men det är gränslöst. Det finns inget romantiskt i det gränslösa, såsom böcker om destruktiva relationer ofta målar upp det. Han har ingen tragisk barndom att skylla på. Hon har inga daddy issues. Det finns inte ens någon förhoppning om romantik. Det finns bara den gränslösa kärleken, relationen är inte laddad med något annat – ingen blick utifrån, inga förväntningar. De enda som sätter ramarna för relationen är Ida och Arnold. Vid ett tillfälle uttrycker Ida att det finns de som vet att de är benägna att älska redan innan de hittat kärleken – och beskrivningen är inget annat än pricksäker i hennes fall. Ida är benägen att älska, att älska starkt.

När Ida och Arnold träffas uttrycks ingen passion dem emellan, inte en sådan som går att ta på i vilket fall. Det talas inte om målbild eller att de är på samma plats i livet, att han är sexig eller förförisk. Varken uttalat eller mellan raderna gestaltas varför Ida älskar honom, och då säger hon ändå att hon älskar honom i bokens begynnande del. Men man känner det ändå. Hon har människan hon älskar, någon hon inte kan komma över, oavsett om de är lika eller olika eller om hon är attraherad av honom eller inte. Som läsare läser man vidare utan att för en sekund tänka ”glöm honom bara”. För det finns ingen logik, ingen rimlighet eller fråga om kompatibilitet. De är drabbade av varandra. Ingen av dem har kunnat välja, det fanns aldrig alternativ.

Hjorts språk är ett effektivt verktyg i vår förståelse av Idas känsloliv, då det vi ofta förknippar med en kärleksroman inte finns där. Istället för ett händelseförlopp som tar fasta på första dejter, första kyssen, vad som är vackert eller fult, prövningar och lockelser, så ger Ida oss rena känslor, situationer, upprepningar. Meningar krokar i varandra, upprepningarna kan komma på led eller återfinnas på till synes slumpvalda platser i boken. Vi följer hjärtats rusning, inte en scenisk kontext. Det är oerhört drabbande och trovärdigt. Hjärtat går inte att argumentera mot, inte med logik och reson i alla fall. Hjort ger oss en stormande berättelse med en episk kärlek i fokus och sätter ljus på den oerhörda skammen det medför att öppet älska någon. Ida börjar gå i psykoanalys för att må bättre, men det slutar ändå med att hon bara pratar om Arnold. Och sedan slutar hon i terapin, eftersom hon hellre vill vara kär i honom än att ”bli frisk”. Ordet förnedring är ständigt närvarande, men den finns inte i hur andra ser på deras kärlek. Den finns i hur de älskar varandra, hur de tillåter sig att älska så villkorslöst att ingenting annat spelar någon roll.