Nattbitchen – Rachel Yoder
“Genom att förstå de här varelsernas seder, matvanor och uppförandemönster”, fortsatte hon lite längre fram, “kommer du också att upptäcka dem i naturen och själv uppleva deras magi.”
Det är knappast en ny analys, att påpeka hur historien har presenterat mannen i kontakt med kulturen och kvinnan i kontakt med naturen. Kvinnan som magiskt väsen, ouppkomlig och svår att förstå, medan mannen symboliserar det tänkande och representabla. Diskursen civiliserad kontra banal är ständigt uppe för diskussion både inom litteratur och andra populärkulturella fenomen, och alla vet vem av man/kvinna som tillskrivs vilken etikett. I Rachel Yoders debutroman Nattbitchen presenteras vi för ytterligare en dimension i analysen: vad innebär det att rent konkret gå tillbaka till naturen? Eller är det naturen som tvingar en tillbaka till sig? Och, kanske främst detta, är det verkligen en dålig sak att återvända till det som andra upplever vara banalt?
Modern bor tillsammans med sin tvåårige son och sin väna make. Eller ja, Maken är iväg och arbetar i andra städer mestadels av året och kommer bara hem på helgerna som bäst. Så Modern bor tillsammans med sin son och sin fruktansvärt jobbiga, snobbiga katt i ett vackert hus med trädgård och närhet till både lekplats, natur och bibliotek. För att få dagarna att gå, kanske mest för att trötta ut sin son som sover på Modern om nätterna vilket leder till att Modern själv aldrig sover, går de till biblioteket. Där finns de andra Mödrarna. Men Modern har ingenting gemensamt med dem, förutom möjligtvis det faktum att de också är mammor. Modern är en före detta karriärskvinna, jobbade på konstgalleri, hon hade planer och drömmar och var oerhört lycklig innan sonen kom till livet. Hon är ju lycklig nu också, såklart, kanske, men på ett annat sätt. De andra mammorna pratar bara om örter med glättiga röster, aldrig något viktigt.
En dag upptäcker Modern en sträv hårfläck i sin nacke. Var kom den ifrån? Dagarna som följer tycker hon sig se att håret på både armar och ben växer i längd och täthet. När Maken sedan kommer hem från jobbet visar hon honom en spräckt cysta i svanken. Det pirrar nästan i den, som om den systematiskt byggde ut hennes kropp. När Modern hittar boken “Magiska kvinnor – en fälthandbok” i facklitteratursektionen på biblioteket så börjar hon läsa om kvinnor som dragit sig till naturen, som både tillflyktsort och livsstil. Lever du i ett med naturen behöver du andra verktyg än om du lever mitt i staden: som en näbb, vassa klor eller… en svans?
Modern kallas enbart för Modern under hela boken, fram tills hon också tillåts vara något mer, nämligen Nattbitchen. Nattbitchen har vassa tänder som kan bryta ben och fläker sönder hud. Hon har förhöjd perceptionsförmåga och hör, känner lukt och ser i mörkret lika väl som ett vilddjur. Hon är täckt av päls, går på alla fyra och ylar när hon menar allvar. Modern går från att kategoriseras in i en viss tillhörighet, mammornas, till att inte kunna kategoriseras alls. Sakta men säkert förvandlas hon till en hund, ett vilddjur och en magisk kvinna.
Mellan raderna som skriver ut det absurda, att vi följer en mamma som en dag förvandlas till en hund, kan vi utlösa en vass samhällsanalytisk strävan. Moderns enda längtan är att få höra till, samtidigt som hon vill frigöra sig från exakt allt hon vet om – denna paradoxala önskan sätter fingret på dagens sociopolitiska läge: vi lever i ett samhälle där du samtidigt som du är mamma förväntas vilja (kanske mest för att samhället, så att säga, “givit en medel för att det ska funka”) förverkliga dig själv. Det sätter en dubbel press på din tillhörighet: var får du plats när du förväntas vara på ett visst sätt, alltid? Kanske blir det nödvändigt att vända sig tillbaka till naturen, bort från kulturen, för att kunna förstå vem man faktiskt är?
Kanske återgår man till naturen när man inte har något annat val.
Moderns strävan efter samhörighet är starkt kopplat till det samhälle hon lever i. Hon är van vid att bli lyssnad på i sitt jobb på konstgalleriet, att kunna utöva kontroll och därmed uppleva glädje och tillfredsställelse. När hon blev mamma förändrades allt. Maken är snäll och vän, men han lyssnar inte på henne. Han är ingenjör och hon är konstnär. Han förstår inte, så han bara nickar och hummar. Maktlösheten i att inte kunna välja driver Modern in i naturens ordning: där lyckas hon faktiskt upprätthålla någon form av kontroll. Hennes son mår påtagligt bra av att hon ylar på honom, går med honom i koppel och ger honom direktiv. Hon mår bra av att återfå kontrollen över sitt liv. Snart sover han inte på henne längre, han sover i sin hundbur. Kanske handlar det inte om självförverkligande eller om rätten att vara hemma med sitt barn – kanske handlar det bara om möjligheten att välja. Nattbitchen går från att samordna konst till att bli Modern till att slutligen bli sitt eget konstverk. Ett banalt sådant.
