När man sparkar på en hund – Ida Linde
Västerbotten. En man, en vintergeneral och en återvändande dotter. Det finns bara de tre i hela byn, som rymmer två hus alldeles intill varandra. Eskil och Marianne har bott i ett av dem så länge de varit ett par. Dottern Isadora bodde där tills hon inte kunde det längre. Huset intill står tomt, från att ha varit fullt av liv. Där bodde Eskils bror Sven med sin fru Ellen och deras dotter Sara. Men varken Ellen eller Sven lever längre. Bara Ellen, men hon sitter på anstalt, dömd för mord.
En dag gör Eskil något han ångrar och i panik kontaktar han Andreas i grannbyn. Andreas är gammal jurist och son till en kvinna som Eskil en gång älskat. Andreas förstår att han ingenting kan göra för Eskil, därför ringer han Isadora. Hon flyger till sitt barndomshem för första gången sedan hon lämnade det för USA för tjugo år sedan.
Isadoras värsta mardröm är att bli som Andreas, en medelålders man som bor med sin mamma. Han är ett av fyra barn, men den enda som återvänt hem för att ta hand om hus, mamma och hund. Ena brorsan har lämnat byn och hunden Spader hos dem. Andra brorsan blev skjuten av Sara, Isadoras kusin.
Isadora inser snart att allting är precis som det alltid har varit, men att ingenting är sig likt. Hennes mamma är sjuk och tror sig vara två personer, hennes pappa är gammal och besviken. Och Isadoras barndomsminnen hotar hela tiden att klösa sig fram, och tar ingen hänsyn till att Isadora numera är en lyckad fotograf och har ett helt annat liv än vad hon kunde ha haft.
Ida Linde återvänder till den värld hon skapade åt människorna i Norrut åker man för att dö (2014). Med ett närvarande språk och en skoningslös klarsynthet skildrar hon samma människor och miljöer, samma mörker och längtan bort och hem.
Förmedlaren av berättelsen positionerar sig hela tiden utifrån, precis som om hen medvetet avlägsnar sig från både platsen och karaktärerna. På behörigt avstånd berättar hen om vad som komma skall, och vad som leder upp till det oundvikliga. Berättaren vet redan på förhand vad vi kommer att få vara med om, och skapar berättelsen åt oss genom att ge tillgång till karaktärernas bakgrund, tankar, känslor och allra djupaste mörker. Boken är inte indelad i någon klassisk kapitelstruktur, utan styckas upp på ett mer visuellt vis. Med asterisker markeras en scens början och slut, och ger oss korta blickfång av människornas liv. Det går fint i linje med utifrånperspektivet, att denne inte bara berättar för oss vad vi ser utan också styr hur mycket insyn vi får och när scenen är slut.
Parallellt med berättelsen får vi också till oss berättarens tankar om gruvupproret under 60-talet, arbetet som skördat liv och skapat platsens värde. Fenomenet är ständigt närvarande för människorna berättelsen handlar om, då politiseringen av gruvorna ger direkta konsekvenser för de som bor där. De kan inte leva med gruvorna, men kan inte heller leva utan dem – och det ger oss också ledtrådar kring vem som kan lämna platsen och vem som är bunden till att leva och dö där.
Boken handlar till mångt och mycket om konfrontera sin barndom. Isadora har avsagt sig all kontakt med sina föräldrar och skapat ett vuxenliv som är så långt från barndomen hon kan komma. Andreas har tvärtom flyttat tillbaka till sitt barndomshem för att ta kontroll över den förlorade barndomen. I denna strävan har han blivit sin mammas omhändertagare, den vuxna som tar hand om henne likt ett barn.
De båda är återvändare; Andreas flyttade iväg under ett par år men återvände sedan av plikttrogenhet. Isadora har bott hemifrån under större delen av sitt liv, och ständigt närt tanken att aldrig återvända. Men hennes återkomst handlar snarare om att avsluta barndomen på rätt sätt.
Vid ett tillfälle säger hon till Andreas att “vi kommer tillbaka för att vi inte har några barn”. Betyder det att om de hade haft barn skulle de aldrig ha givit dem den uppväxt de själva hade, på den plats där deras barndom utspelade sig? Kanske resonerar hon så eftersom hon hade möjligheten att lämna, medan föräldrarna blev kvar. Och kanske är det bara då man kan se narrativet utifrån, när man skapat en tjugo år lång distans.
När man sparkar på en hund är ett kammarspel där det lilla och det stora följs åt och skapar det som är livet. Där alla känner alla – ofta lite för väl – och där en barndom också säger något om framtiden och vuxenblivandet. Men den visar också på att en historia aldrig är självklar bara för att förutsättningarna är självklara. Ibland kan det räcka med att någon dör för att exakt allt ska förändras. Ibland kan det räcka med att återvända hem för att inse att man inte längre är ett barn.
