Morgonstjärnan – Karl Ove Knausgård

Vad är egentligen Morgonstjärnan, den nya, gigantiska himlakroppen som plötsligt lyser upp Norge under ett par brännande heta sommardagar i Karl Ove Knausgårds nya roman? I Uppenbarelseboken 22:16 får vi ett svar, då Jesus berättar: “Jag är den klara morgonstjärnan”. Men i Jesaja 14 är det Lucifer – som betyder just “ljusbringare” – som beskrivs som Morgonstjärna. Är det kanske något så enkelt som planeten Venus, som brukar kallas Morgonstjärnan, eftersom den lättast går att se tidiga sommarmorgnar, när solen går upp? Eller är det en kokande supernova på väg att fullständigt förinta oss allihopa? Symbol för klimathotet? För ett kärnvapenkrig? Svaret är inte helt säkert, och ligger nog, som det brukar heta, i betraktarens ögon. I Morgonstjärnan får vi följa nio olika betraktare, nio jagberättare, som under de dagar då denna stjärna först syns ger sina egna tolkningar över vad som händer.

Det har gått nio år sedan Karl Ove Knausgård, i de allra sista meningarna i eposet Min Kamp, meddelade att han inte längre var författare. Det är väl dock knappast tal om någon “comeback”, som exempelvis både Göteborgsposten och Expressen verkar mena. De senare åren har han gett ut, för att nämna några, essäsamlingen Själens Amerika; en årstidsencyklopedi i fyra band – varav en är en roman, om än inte en lika anspråksfull sådan som Morgonstjärnan; en bok om Edvard Munch; och ett slags modern tolkning av Ibsens Peer Gynt ur Solveigs perspektiv. Men en comeback till romaner i tungviktsklassen, är det absolut. Som varit fallet för de senare av Knausgårds böcker har Staffan Söderblom även stått för översättningen av Morgonstjärnan.

Som man kan förvänta sig av en Knausgårdroman kretsar mycket kring vardagsbestyr – och hur banalt det än låter slås jag återigen av hans otroliga förmåga att få det mest triviala att fascinera. De lagar frukost till barnen, de kör bil, har relationsbråk, super något oerhört, repar med sina band, samtalar med sina vänner, och inte sällan behandlas Kierkegaard, Nietzsche eller gudstro. Men i morgonstjärnans ljus är ingenting riktigt som det ska: vissa människor mördas, andra tycks återuppstå från döden. Somliga får kraftiga hallucinationer. Kanske inte så förvånande, den som kan sin Bibel (eller Iron Maiden!) bör notera att boken är diaboliska 666 sidor lång. Knausgård berättar visserligen i Lundströms Bokradio att det var en ren slump. I så fall är det i sig lika mycket av ett omen som den stora nya stjärnan själv, för vi rör oss ständigt under hot om en undergång av bibliska dimensioner. 

Som allra bäst är romanen när de lite gotiskt kusliga elementen bara ligger som ett suggestivt molande i bakgrunden, som något abstrakt som säger: något står inte rätt till! Ibland skriver Knausgård sig farligt nära gränsen för vad man kan skriva innan det blir lökiga Stephen King-pastischer, men för det mesta är det rena spänningsromanen. Personerna stöter på otydliga figurer i skogen med brinnande blickar; stora, svarta fåglar som kraxar om nätterna; eller satanistiska death metal-band och schamanism.

Emellanåt kan det tyckas vara lite för mycket som händer, och romanen hade inte nödvändigtvis blivit en sämre sådan om författaren skalat ned lite i ensemblen. Somliga livsöden engagerar, givetvis, mer än andra. Litteraturprofessorn Arnes sista semesterdagar tillsammans med sin maniska fru och deras barn har ett sanslöst sug i sig. Egil, som ofrivilligt blir vårdnadshavare för sin son under några dagar, och trevande försöker knyta an till honom, drabbar också. Prästen Kathrines sönderfallande äktenskap. Den något misslyckade, dekadenta kulturjournalisten Josteins fylleräd berör mer än väntat, även om den primärt faktiskt är riktigt rolig.

Andra livsöden tycks hamna i skymundan. Beskrivningarna av hur den överviktiga, osäkra, lite ensamma och tidigare mobbade tjejen Iselin äter bacon-burgare med extra pommes, korvar, jordnötter, hur hon hela tiden tycks ha en Cola i handen, och flera gånger poängterar hur äckligt hon luktar, blir tröttsamma. Jag studsar även när hon, efter att mot sin vilja blivit vidrörd i håret av en främmande man på en hamburgerrestaurang säger: “Ingen hade tagit på mig på flera månader. Klart att det kändes skönt att bli smekt över håret.” Det är inte trovärdigt. Inte heller att hennes enda önskan tycks vara att “ha en man inne i [sig]”. Varför Knausgård hellre återanvände hela sin bok Fåglarna under himlen i de kapitel om Solveig, snarare än att skriva något nytt om henne, eller kanske se till att arkitektfrun Vibeke fick mer utrymme, är minst sagt oklart. Mycket av detta verkar vi dock få en lösning på, i och med att Knausgård nu berättat att Morgonstjärnan bara är den första delen i en kommande bokserie.

Att det rena hantverket ibland fallerar – utöver det jag redan nämnt upptäckte jag exempelvis att Knausgård hela tretton gånger skriver att någon typ av vatten glittrar i solen, och då räknar jag bara vatten, som sagt; även fönster, björkar, remsor, trädgårdar och ögon glittrar kontinuerligt genom romanen – blir till slut ändå perifert, när man faller offer för textens ivriga charm. Det i princip omöjligt att värja sig mot textens enorma dragningskraft, dess tempo, och Knausgårds blick, med vilken han registrerar omvärlden som ingen annan. Och med dessa novellaktiga kapitel lyckas han för det mesta måla upp stora bilder av vardagsmänniskan. För det är där han är som starkast, i skildringarna av det vanliga, det som vid en första anblick tycks vara banalt och utan mening. Och det som dominerar Morgonstjärnan är till syvende och sist Knausgårds slående berättarglädje. Hans lycka i att till slut få behandla fantasifoster igen, hela nio stycken, lyser igenom på varje sida, ännu starkare än den nya stjärnan på himlen.