Min bokvärld – Kerstin Ekman
Och hur lär man sig skriva? Man måste förstås ha en medfödd talang för påhitt och en god språkkänsla. Men annars är mitt råd: Läs en bra bok. Du har hela världslitteraturen till ditt förfogande.
Döm om min förtjusning – men absolut inte förvåning – när jag började läsa Kerstin Ekmans Min bokvärld, och fann att dess innehåll var precis så nördigt som man kan föreställa sig. Vi återkommer till nörderiet, men drar oss en stund vid förtjusningen först.
I 24 kapitel skriver Ekman om böcker som påverkat hennes syn på litteratur och livet i stort. Här samsas storheterna, allt ifrån Selma Lagerlöf till Henrik Ibsen, från Herman Melville och Ivan Sergejevitj. Med språng i dessa föregångare kan ju innehållet inte bli något annat än stort, men inte minst på grund av Ekmans outtömliga och gedigna intresse för berättandet. Tillsammans svarar författarna på tusen olika sätt på frågan om varför man skriver och varför man läser. Ekman skriver om redovisningsläsning, flyktläsning, flyktig läsning och läsning som inte tillfredsställer. Men framför allt skriver hon om det hon för det allra mesta nu ägnar sitt läsande åt – den läsning som inte ställer krav utan som tillåts komma nära, nära. Läsandets lugn, som hon kallar det.
En vanlig lekman hade hävdat att man inte kan fånga litteraturens essens genom endast 24 kapitel, och det är minst lika sant som att man inte kan beskriva kriget i Troja genom 24 sånger. Men om Homeros kan försöka, då kan Ekman också.
Kerstin Ekman berättar att hon växer upp i ett hem som är rikt på böcker, ändå fanns en förväntan utanför hemmets trygga vrå att hon skulle läsa det som alla andra barn läste. Men hennes föräldrars bokhyllor smyckades av August Strindberg och Eyvind Johnson, och därför blev det också dessa böcker Ekman ägnade sig åt.
Hon beskriver att hon får låna sin pappas bibliotekskort och låna böcker från vuxenavdelningen med ursäkten att “hennes föräldrar skickat henne”. Möjligtvis att den ursäkten var något överflödig när Ekman tumlade ut från Katrineholms stadsbibliotek med 800-sidors romaner och bokserier med många delar – vilket barn läste sådant frivilligt? – men detta vet vi ju såklart ingenting om.
Det är här nörderiet kommer in.
Ekman skriver att hon aldrig varit mycket för korta romaner, utan hellre vill läsa de som är så långa att det känns som att de aldrig ska ta slut. Böcker som väger 1,5 kilo och som håller en sysselsatt precis så länge att man förstår världen man letar sig in i. Berättelser som hela tiden uppfinner sig själva och som kan läsas om och om igen.
I ett kapitel frågar hon läsaren om man kan älska en bok som en levande varelse, och svarar i samma andetag att hon tror det; vissa böcker har man ett långt, förtroget förhållande med. Inget flyktigt som endast är sprunget ur passion, utan någon som talar till en på ett sätt så att man inte kan värja sig från den. Hon presenterar en rad sådana verk för oss, som har påverkat hennes bild av livet, och gjort det rikare och, om inte annat, gett upphov till nya tankar.
Och samtidigt som dessa tankar presenteras och sätts i relation till sitt ursprungliga verk, tar vi också del av de litterära kvaliteter och verktyg som vi idag och i alla år definierat skrivkonsten med – peripetier, in medias res, katharsis.
Något som slår en när man går igenom det urval av böcker som får plats i Ekmans kapitel är att många handlar om krig på olika sätt. Första världskriget, andra världskriget, krigsutbrottet 1864 på Söderjylland och erövrandet av, ja, i stort sett hela Västeuropa under 700-talet. Krig speglas i litteraturen, därför att verkligheten speglas i konsten. Och kanske är det detta som Ekman också gestaltar i sitt sökande bland karaktärer och tematiker. Hela tiden sätts samma texter, samma berättelser, i nya kontexter – Minnesbilder som samhälleliga: kanske är detta litteraturens främsta uppgift, att göra världen begriplig.
