Melancolia – Mircea Cartarescu

I begynnelsen var det … ja, vadå egentligen? Ljus? Ett barn? Eller bara ett tomt, håligt mörker av ingenting? 

Vi befinner oss i ett vakuum av tid och rum: i lägenheter bor barn alldeles ensamma under flera timmar eller år. Fångna i det infantila, det lilla och stora, i det depressiva och fyrkantiga. Tre barn, fångade i olika stadier av barndom, lever i varsitt hem. Den ena är så liten att han inte når upp till låset på ytterdörren, en annan går i skolan och tar hand om sin lillasyster, den sista är tonåring som både vill och vill inte vara som sin pappa. De tre karaktärerna har helt olika förutsättningar, men sammanbinds ändå i en och samma verklighet: Vi möter dem i ett skede där livet tvingar dem att växa upp.

Melancolia är, likt författardebuten Nostalgia (1993), ett sagofoster som vägrar tämjas av sin litterära form. Man kan debattera kring huruvida boken är en experimentell roman eller en novellsamling, men faktum är att dess tre berättelser både gynnas av och utmanar varandra, trots att de på många sätt känns fullkomliga var för sig. 

Boken omsluts av en prolog och en epilog som likt bokens innehåll står som två autonoma berättelser. De behandlar tydliga tematiker: instängdhet och frihet. Likaså kan man betrakta bokens berättelser som gestaltningar av detsamma. Berättelserna går in i och runt varandra, både karaktärer och språk går igen och igen. Ett tag tror man att man vet precis hur allt hänger ihop, för att i nästa sekund klia sig i huvudet och tänka att “nej, karaktärerna har ingenting med varandra att göra alls”. 

Vi följer de olika historierna genom barnblicken. Berättelserna är mardrömslika – människor blir statyer, mammor kommer aldrig hem från affären och rävar kidnappar små barn. Där de olika liven liknar varandra är att de alla tre lever i ensamhet. Och för att överleva ensamheten diktar de upp sina liv, bygger labyrinter att vandra i för att få tiden att gå – från ett hjälplöst barn till en agensfylld människa. 

Det lilla barnet, vars mamma försvinner en dag när hon går för att handla, ger sina tre leksaker olika röster för att förstå sina egna känslor. Clownen som alltid är arg, hästen som oftast är rädd. Om hästen är riktigt rädd bäddar pojken ner sig själv med den i sin mammas säng. 

Brodern tar hand om sin syster, han är den enda som kan det. Deras föräldrar är spöken och skäller som oftast på honom – de förväntar sig att syskonen tar hand om varandra. Därför är det också broderns uppgift att rädda lillasystern när hon blir kidnappad av en hemsk sagoräv. 

Tonåringen ömsar skinn, precis som hans pappa har gjort före honom. Skinnen hänger i garderoben. När han lämnar ett gammalt är han som ett naket, skyddslöst innanmäte. Ändå ger han bort ett av skinnen till en flicka han är kär i. När hon kryper in i det blir hon till en kvinna. 

Uppbyggandet av den lilla verkligheten består av beskrivningar av köksattiraljer och mönster på tapeter. Men också av saker som håller fast vid vackra minnen, nostalgiska ting som besjälas med kärlek. Att se sin mammas fuktkräm gör minnet av henne vacker som en tavla, och då världen uthärdlig. Men boken innehåller även många referenser till det stora – det ogreppbara som består utanför deras värld. Ikoner och änglar, referenser till Fadern som arketyp och allsmäktig. Kanske speglar det rädslan för det man inte vet, eller så gestaltar det rädslan för att växa upp och behöva förstå sin omgivning. Melancolia är en tänkvärd skildring av det dystra i ett barns natur – ett långsamt stadie där allt är viktigt och vackert. I begynnelsen var tapeten i ditt pojkrum, sagoboken du läste varje kväll och djuret som hemsökte dig om natten. Det kan vara viktigt att återvända dit ibland, för att förstå människan du är idag.