Märket – Fríða Ísberg

Reykjavik i en nära framtid. Ett delat samhälle, präglat av polarisering, fördomar och populism, där ny teknologi skapat ett ”empatitest” som kan avgöra en persons förmåga till medkänsla eller brist på moral. Snart ska en folkomröstning avgöra om denna ”märkning” ska bli obligatorisk, och frågan delar befolkningen. I skolan lyfter föräldrarna fram barnens oro – tänk om man blir underkänd? – och arbetsplatsernas fikarum präglas av hätska diskussioner med argument för och emot.

Så beskrivs Fríða Ísbergs debutroman Märket av Norstedts förlag. Läsaren får följa fyra personer på Island när ett politiskt beslut kring införandet av ett “empatitest” polariserar befolkningen. Karaktärerna presenteras först i separata handlingar, för att sedan vävas samman. Det som genomsyrar min läsning är tanken på hur dystopiska berättelser som Märket för en tid sedan upplevdes långt borta. Jag minns när jag var yngre och läste George Orwells 1984 och Roy Bradburys Fahrenheit 451. Böckerna var skrämmande, men på samma vis som skräckfilmer är. Det är läskigt i stunden, kanske sover man dåligt en natt, men sedan återgår man till verkligheten. Det man precis erfarit skulle ju aldrig kunna bli verklighet! Jag inser att dessa tankar kom för längesedan, i en annan tid.

Romanens skildring av ett samhälle där åsiktskorridoren är ytterst smal – det finns enbart rätt eller fel, svart eller vitt – och där politiska beslut, ur starka känsloströmningar eller samhällshändelser, fattas snabbt låter ytterst bekant. Märket skildrar en tid som inte alls upplevs som en framtid, inte ens nära, och det vänder sig i magen på mig. Det är obehagligt att inse det. Under bokens förlopp uppmärksammas jag på flera personliga och samhälleliga händelser där åsiktsskillnader blivit en barriär istället för en möjlighet att diskutera varför man tycker olika. Det är därför, på sätt och vis, synd att science fiction-inslag, såsom “hologramliknande” datorskärmar och personspårare tar sådan stor plats i berättelsen. Det blir överflödigt och läsaren distanseras från den verklighetsförankring boken har, den som ger läsaren ont i magen. 

Polariseringstemat är något som bär bokens handling hela tiden. Tyvärr är bokens inledning rörig och det klarnar aldrig riktigt förrän mot slutet. Den första delen av boken kan beskrivas som en lång prolog där karaktärernas historier samt tidigare skeenden enbart återberättas. Svårigheter att hänga med i skiftena mellan de olika karaktärerna leder till ett borttappat känsloengagemang. Exempelvis börjar boken med en brevväxling mellan Laíla och Tea, två karaktärer som sedan aldrig beskrivs närmare, och sedan introduceras man till fler personer med olika syner på “empatitestet”. Det är dock spännande när Ísbergs olika berättartekniker möts, såsom brevskrivandet och tredjehandsberättandet. Men när nya karaktärer introduceras, görs det på ett vis som om man redan visste vem den var och vilka relationer den har. Detta tillsammans med en okonventionell berättarstruktur gör att man aldrig kan vila hos karaktärerna utan istället förvirras. 

Tidshoppen mellan nutida skeenden och återberättande inslag blir ett pusselläggande. Det är synd för när pusslet väl faller på plats, vilket det gör, och karaktärerna samt det dystopiska temat kopplas ihop kan berättelsens mörker och ångestframkallande dystopi verkligen börja byggas upp. Läsaren engageras därefter inte bara av temat utan också av karaktärernas livsöden. Åkturen tar äntligen fart och intensiteten likaså. 

Det pusselliknande berättandet är troligtvis ett resultat av Ísbergs tidigare diktskrivande. Det abstrakta möter det “realistiska”, dystopiska skönlitterära. När denna blandning förfinas i framtiden kommer det resultera i en otrolig berättarteknik. Att följa dialogdelarnas svängningar och när de får ta plats bortom det återberättande och redogörande fångar läsaren. Dialogerna, tillsammans med bokens tema, är dess yttersta styrka.

De sista kapitlena präglas av cliffhangers och de är väl uppbyggda. Uppdelningen mellan karaktärerna, där man får återvända till en karaktär flera kapitel senare, blir inte det störningsmoment som det var tidigare, utan tvärtom. Det dystopiska och obehagliga får, utan avbrott, bestå. Ísbergs språk får också lysa igenom när handlingen och karaktärernas angelägenhetsgrad höjs. När de befinner sig i stressiga situationer, som blir fler och fler mot slutet, blir punkterna till komman. Tankarna spinner iväg, utan slut, stopp och riktning. Läsaren får följa detta och det är kul att åka med på den känslomässiga resan.

Vid första anblick får boken ett lyckligt slut. Men vid vidare eftertanke vänder det sig i magen igen. Är slutet precis som polariseringsdebatten? Man vill kategorisera det i ett lyckligt eller olyckligt sådant, hitta enkla, lättförståeliga förklaringar, men man tvingas fråga sig om slutet, och verkligheten, inte är mer nyanserad än så. Fríða Ísbergs debutroman tvingar läsaren att omvärdera och ifrågasätta synen på sig själv och skillnaden mellan “rätt” och “fel” åsikter. Boken breddar också dystopigenren, där AI, aliens och framtida uppfinningar ofta fått spela en central roll. I Märket ligger det obehagliga mellan dig och mig. Att peka på skillnaden mellan oss är bekvämt. Svårare är det att inse likheterna, för då tvingas man ju att agera.