Löpa varg – Kerstin Ekman
Norra Hälsingland, snötäckta landskap, djup skog, en jakttrupp av män, unga som gamla. Och varg.
En fjortonåring skjuter sin första björn. Fjortonåringen växer upp och blir 70 år gammal – en pensionerad jägmästare. Han heter Ulf och bor tillsammans med hustrun Inga och minnena av de hundar som bott hemma hos dem under åren. En dag gör Ulf en mycket speciell upptäckt. Han hittar vargspår ute i snön. Detta är speciellt av två anledningar. För det första, så har alla runtomkring honom boskap, så som får och kor. För det andra, så driver jaktkollegan Ronny frågan om att införa skyddsjakt i föreningen, vilket Ulf känner sig kluven inför. Ulf väljer att hålla det han har bevittnat hemligt, kan inte med att säga något högt, vill inte avgöra vargens öde. För snart ser han mer än bara tassavtryck i snön, snart vågar sig vargen fram.
Kerstin Ekman har skrivit en välkomponerad roman, vars språk riktigt suger tag i en. De språkliga valen författaren har gjort speglar berättaren på ett gynnsamt vis. Boken är skriven med ord som ter sig dialektala i sammanhanget så som ”opp”, men även hela meningar som är skrivna i en muntlig ordföljd, både i berättandet och i dialog med andra karaktärer. ”Det var bara dom som rasa ner”, berättar Ulf och man nickar deltagande, eftersom man hör rösten i huvudet. Detta i kombination med de konsekvent uteblivna repliktecknen ger känslan av att man lyssnar med en och samma persons röst – vi blir insläppta i berättarens huvud.
Berättaren, Ulf, avkräver ständigt läsarens intresse i hur boken förmedlas. Han berättar om tassavtryck, spårning och raser som om det vore allmängiltig kunskap; när Ulf ser att vargen kissat på ett träd drar han slutsatsen att den lämnat platsen efteråt. Baserat på detta vet han också att avtrycket intill inte är gjort av en hund, utan av en vargtik. Dessa faktum presenteras, snarare än formuleras, som om det vore givet även för läsaren. Det är ett skickligt berättargrepp, där gestaltandet hela tiden sker i berättarens totalitära världsbild. Ulf nämner sina hundar vid namn och kallar dem aldrig för hundar, medan han kallar sin pappa för farsan. Farsan behöver inte namnges, ens för läsaren, eftersom vi följer Ulfs förutsättningar boken igenom. Ulfs pappa är farsan, för honom och oss, helt enkelt.
Vi följer Ulf när han går igenom sina gamla jaktjournaler, som han själv beskriver som torra och intetsägande. Meningar som ”Jag sköt en björn” eller ”Tassavtryck av en älgko” är vanligt förekommande, och till och med berättaren medger dess fattighet. Däremot finns det mycket mer att läsa in mellan raderna, saker som absolut inte är intetsägande. Ulfs minnen, känslor och förmåga att ta sig in i djurets sinne avspeglas alltjämt medan han förkovrar sig i tiden journalerna författats i. En vuxen man som tänker sig in i djurets position: vittring, avslappnad, hunger. En fjortonåring som skjutit fel och som skäms. Som låtit en älg svälta ihjäl i skogen. Skam, ilska, stolthet. Är det samma skam som får en 70-årig jägmästare att hålla tyst om en varg han sett? Ordet ”sköt” får helt plötsligt en annan laddning.
Löpa varg är som uttryck grundat i en rädsla – att mannen ska förvandlas till ett djur. Kanske kan ordmässiga diskurser ta bort den skräcken, precis som Ulf omvärderar sina anteckningar i jaktjournalerna. Om vi kallar vargen vid smeknamn som Gråben, Tasse, Slunke eller varför inte Ulv, så kanske dess essentiella väsen laddas om? Spelar det någon roll, om inte djuret i fråga kan ta orden till sig, så som vi människor gör med ord som kommer oss nära. När får man kalla människan för ”rovdjur”, precis som vi gärna kallar vargen? Kanske först när vi jagar samma byten.
