Låtskrivarkonsten – Bob Dylan

Han gör vad han ska och han gör det…bra? Jag har läst Bob Dylans nyutkomna essäbok Låtskrivarkonsten, där den kanske allra största låtskrivaren genom tiderna strör lovord kring sig om sina kollegor. Alla vi Dylan-älskare (ja, jag är döpt efter honom) har kanske snarare väntat på uppföljaren till hans memoarbok Chronicles Volume One från 2004, men den väntan får gott fortsätta. Istället fick vi det här. Och vad är det egentligen? Förutom att det är en estetiskt ganska ful bok är det:

Ja, ett slags brandtal till konsten, till låtskrivarkonsten med stort L. Kanske en aning sentimentalt, ibland är mer som att han minns en svunnen tid snarare än en stark låt. Dock, han har ett brett spann av referenser och med en nära blick på själva musiken lägger han fram varm, kunnig textsamling om de låtar som betytt något för honom. Det är gubbigt. Välskrivet (oftast), men väldigt gubbigt. Om det haglar kvinnliga låtskrivare? Ett fett nej på det. Och det kommer från mig, som generellt är en stor vän av gubb-culture. Men visst finns det stunder där man undrar hur många gubbar det faktiskt finns att älska. Jag skulle gärna posta en screenshot på innehållsförteckningen där han radar upp låtarna som tas upp i boken, men det vet jag inte hur man gör. Det var faktiskt det första jag gjorde i läsningen av boken: Jag försökte sålla i utbudet och börja med de texterna där jag tyckte låtvalen kändes lite oväntade, lite fräscha. Och det säger väl en hel del att låttiteln The Pretender gav mig lite puls. Då tänkte jag alltså på Foo Fighters-hiten från 2007, som i sig själv är rätt mossig, men ändå hyfsat fräsch. Det kändes ändå kul med Bob Dylan som hyllar en brölig Dave Grohl och hans intensiva, snabba hårdrock. Men icke! Det var ju givetvis en Jackson Browne-låt jag aldrig hört, med samma titel. 

I min resa på jakt efter woke Dylan hajar jag återigen till när jag ser London Calling på listan. Förvisso släpptes den ikoniska The Clash-skivan redan 1979, men visst känns den fräsch? Train in Vain tycker jag mig höra på barer och fester i Stockholm mest hela tiden. Här gör Dylan en rolig distinktion. Han skriver att punken är en musikform som hämtar sin kraft ur ilska och frustration, men att The Clash är något annat. Är det en subtil diss av punken? Jag låter det vara osagt. Men faktum kvarstår att han knappt nämner i The Clash under själva texten. Jag tvivlar inte på att han faktiskt tycker att låten är en banger, men texten handlar mer om begreppet “London Calling”, alltså det rop på hjälp som kom från London under 1940-talets stora krig. Det jag älskar här är hur han använder London Calling och The Clash för att dissa Beatles, eller åtminstone den otroliga hysterin som omringade de fagra Liverpool-boysen under 1960-talet. Dylans storhet under 1960-talet är odiskutabel, men fanns det ett sting av avundsjuka kring att Beatles ändå var the ladies’ choice? Förlåt, nu irrar jag iväg, detta får diskuteras i andra sammanhang (mejla). I alla fall, han skriver: “The Clash har inget annat än förakt för Beatlemania.” Gåshud. 

Att det efterföljande kapitlet handlar om en Hank Williams-låt tycker jag är kul. Just as I thought I was out, they pull me right back in! Det är ganska mysigt att läsa om Dylans idoler, de som faktiskt var på kartan innan honom. I alla musikdokumentärer jag någonsin sett känns det som att Dylan är jämförelse-objektet numero uno. Senast igår kollade jag om Searching for Sugarman och det är alltid samma visa: “He was the best, Dylan got nothing on him” osv osv. Jag tycker att det är ganska larvigt. Att då få läsa om när Dylan hyllar Woody Guthrie, Frank Sinatra, Hank Williams eller någon annan klenod, ja, det är ganska skönt. Den mest hyllade låtskrivaren genom tiderna blir som 80-åring en liten storögd pojke igen och det är fint. Självklart känns det lite svartvitt att år 2022 sitta och läsa om Hank Williams, men samtidigt, fuck TikTok, eller hur?

Jag tror Dylan kan uppfattas som ganska kylig, ibland till och med mallig. Alla minns vi debaclet kring hans Nobelpris 2016, då han länge vägrade ta kontakt med Akademin. Det gjorde något med svenskarnas självkänsla tror jag. Hur vågar han, dissa De Aderton? Han kan ju inte ens sjunga (arg emoji)!!! I den här boken är den Dylan långt borta. Visst är han kryptisk ibland, och inte heller alltför personlig. Men det ska vi aldrig, aldrig, förvänta oss när det kommer till Mr. Zimmerman. Det var han inte ens i sina memoarer. Det han är i Lårskrivarkonsten är vördnadsfull, mot musiken. Musiken, alla dessa rock n roll-gubbar, är hans första och sista religion och det här är hans psalm. 1965 frågade en journalist om huruvida Dylan främst såg sig som en poet eller som en sångare. Han svarade enkelt, med för oss fans en numera ikonisk rad: “I see myself as more of a song and dance man.” Det här är boken där han hyllar sina likar. Han älskar dem verkligen.