Kvinnor jag tänker på om natten – Mia Kankimäki
Jag har bara lyckats läsa klart en biografi i mitt liv, det var en gåva och en biografi över min favoritmusiker. Jag har blivit uttråkad av formatet när jag gjort andra försök. Nu däremot har jag nästan läst ut en till. Jag har läst Mia Kankimäkis Kvinnor jag tänker på om natten, översatt av Camilla Frostell – en blandning mellan biografi över olika framstående kvinnor genom historien och reseskildring som följer deras fotspår.
I Kankimäkis bok får vi följa två parallella berättelser: En om kvinnorna hon beundrar och hur hon uppsöker platser ur deras liv. Och en annan där Kankimäki själv trevande ska finna sin plats som nybliven författare. Hon har gett ut sin första bok, sagt upp sig från sin fasta tjänst och ska nu lyckas med prestationen Uppföljaren, vilket är boken jag precis har läst.
Kankimäki har använt sig av det hon kallar nattkvinnor, alltså kvinnor hon tänker på om natten, för att finna styrka och inspiration till att uppfylla sina egna mål och drömmar. Framförallt är det Karen Blixen – som en betydande del av boken är tillägnad – men även andra tidiga resenärer och upptäcktsresande kvinnor som Isabella Bird, Mary Kingsley och Alexandra David-Neel.
Karen Blixen, författaren och plantageägaren, fascinerar Kankimäki för hennes mod och livsglädje. Trots sjukdom, dåliga affärer och olycklig kärlek kämpar hon sig kvar i Kenya. Hon drev där en kaffeplantage, som tillslut gick i konkurs, och jagade storvilt som vilken karl som helst. Hennes adliga man stod givetvis som godsets ägare, men det var Karen som stod för den praktiska driften och kontakten med personalen. Även om hon behandlade sina anställda med respekt, till skillnad från många andra samtida vita på kontinenten, utnyttjade hon Kenyas rikedomar för sin egen skull och använde dess savann som en lekstuga. Kring dessa frågor ställer sig Kankimäki tveksam till Blixens beteende.
De andra resande kvinnorna i boken är tidiga upptäcktsresande som trotsade sin tids konventioner och lyckades bege sig ut på resor runt jorden – ofta med en förevändning, som till exempel hälsoresan i Isabella Birds fall. Hälsoresor som i själva verket var ganska farliga och pulshöjande, men som botade Birds reslust. Dessa kvinnor lyckades ta sig ut i världen och gjorde det med besked. De reste jorden runt, bidrog till forskningen genom att ta hem arter som européer inte sett tidigare, och var första vita kvinnan på ett flertal platser.
Kapitlen om de upptäcktsresande kvinnorna är intressant men enformig läsning. Kankimäkis entusiasm lyser igenom i hennes oförmåga att sålla bland de olika kvinnoödena. De har påfallande lika liv, de har en reslust och upptäckarglädje som måste stävjas för att ta hand om familj i hemlandet. De motarbetas och får egentligen inte resa, men lyckas till slut ändå, och blir därför populära reseskildrare som skriver flera böcker om sina strapatser. Några av dem blir också invalda i geografiska sällskap – givetvis som första kvinna där med. Såklart superimponerande under 1700- och 1800-talet, men det blir svårt att hålla de olika kvinnorna isär. Till slut tröttnar jag på att läsa om ytterligare ett liknande livsöde.
Den enda nu levande kvinnan som Kankimäki skriver om är den japanska konstnären Yayoi Kusama, känd för att skapa stora, prickiga målningar och installationer. Kusama är mycket eftertraktad och ställer ut på stora institutioner runt om i världen, till skillnad från renässansens kvinnliga konstnärer. Kankimäki åker även till Florens för att leta rätt på konstverk av dessa renässanskvinnor som är undangömda i arkiv och bortglömda hörn av museum; konstnärer som Sofonisba Anguissola och Artemisia Gentileschi.
Under renässansen var konstnärsyrket, och de flesta andra yrken, endast till för män. Kvinnor bland de högre klasserna var till för att föda barn på löpande band, med stor risk att dö i barnsäng, för att bevara de adliga släktlinjerna. Om de inte giftes bort tvingades de gå i kloster eller dog unga i någon av alla sjukdomar som härjade. Men några få kvinnor lyckades uttrycka sig med hjälp av penseln, trots att det ansågs absurt att en kvinna kunde måla eller utbilda sig. Det är dessa unikum till kvinnor som Kankimäki beundrar och vars alster hon letar upp på museum. Nu har äntligen en sundare syn på kvinnor gjort att även de har fått en renässans, och deras verk har hängts upp på museum tillsammans med de andra mästarna.
Författaren förundras över kvinnornas mod och listighet då de trots allt lyckades nå sina mål och uppfylla sina drömmar i en värld där de absolut inte fick det. Men Kankimäki blir också irriterad och arg på sina idoler. Ibland för att de ändå var konventionella och ickebanbrytande, som till exempel att upptäcktsresande Mary Kingsley ändå envisades med att bära lång, svart kjol på sina strapatser för att behålla sin anständighet. Och ibland skäms hon för deras koloniala beteende. Eller för att Karen Blixen var så skjutglad. Hon älskade savannens djur, men hon älskade också att jaga dem och gjorde det i överflöd. Dessa besvikelser gör idolporträtten nyanserade och boken intressant. Dyrkandet får sig ibland en törn och kvinnorna känns mänskligare.
Vid sidan om de rent biografiska delarna om nattkvinnorna får vi följa med på författarens resor och hennes vedermödor med att skriva Kvinnor jag tänker på om natten. Kankimäki reser själv mycket, antingen i hennes föregångares fotspår eller på vistelsestipendier till Italien, Japan och Tyskland. Det är fina reseskildringar och detaljerade platsbeskrivningar. Vi får lära oss en del om Kankimäki själv. Hon har en orolig själ, med lite sviktande nerver och känslighet för lågt blodsocker. Men hon är också duktig på att författa ansökningar med tanke på vilka vistelsestipendier hon får ta del av.
I detta hänseende är denna bok inte bara en samling reseskildringar, utan också något av en självhjälpsbok. Uppsökandet av kvinnorna och att följa deras fotspår görs med utgångspunkt i att Kankimäki tar hjälp av de inspirerande föregångarna. Det blir en ”stå på sig”-mentalitet som förespråkas – visserligen med en underton av att hon själv inte riktigt når upp till deras nivå. Då och då radar hon upp råd som hon får av nattkvinnorna genom att lära sig om deras liv. Som till exempel ”Var modig. Det gör inget att vara rädd.” och ”Om du har passion, gå in för den. Du behöver inte ha formell utbildning.”. Eller ”Omge dig med det du är rädd för. Skratta åt det.”
Det är ju givetvis en viktig historieskrivning för att fylla i de luckor patriarkala krafter har förbisett, men ”ta för sig”-feminismen som genomsyrar boken tycker jag är något uttjatad. Kankimäki slår in ganska många öppna dörrar i boken – Stå på dig! Kvinnor kan!. En mentalitet som liknar Johanna Bladhs Instagram-aktivism, som fortsätter rapa upp frågor om jämlikhet som var högaktuell för åtta år sedan. Det blir urvattnat och tråkigt. Jag blir inte riktigt utmanad av dessa inspirerande ord och listor, behöver vi höra detta igen? Det är givetvis inte upp till mig att hävda vilka typer av skrifter som behövs eller inte, men jag hade önskat att vi hade kommit längre. Johanna Bladh och Mia Kankimäki behövs säkert för de personer som inte hörde detta på något skitnödigt feministiskt och postkolonialt seminarium för åtta år sedan.
Kankimäkis bok kom ut i Finland 2018, och feminism och politik skiljer sig även mellan grannländer. Vad som är aktuellt utvecklas givetvis på tre år, men behoven verkar bestå. Därmed kanske det är bäst att fortsätta slå in dörren tills den står vidöppen för jämnan? Men jag uppskattar att även viktiga budskap levereras med finess.
Det är dock en underhållande bok. Stundtals riktigt rolig som samtidigt lär ut mycket. Hennes personliga vinkel på biografiformen gör det också lättsamt. Jag läste ju faktiskt ut den, och med tanke på min relation till biografier säger ju det något.
Text: Henrik Schedin
