Konsterna – Elin Ruuth
Just precis som det där ögonblicket då hon hoppfullt vände på tavlan bara för att omedelbart erinra sig dess ofullkomligheter – just så var det att vakna varje morgon som gift.
Vi befinner oss djupt in i de småländska skogarna. Året är 1910 och herr och fru Dreyer har flytt till den lantliga idyllen för att få skapa.
De är konstnärer båda två, erkända som duktiga bland kunniga och icke-kunniga, men ändå vilar mer än en skugga över deras konstnärskap. Vilhelms artisteri har blivit för mycket av en brödföda för honom, och den njutning han kunde ha känt finns inte där längre. Dagmar har knappast tid att skapa alls, inte som gift och inte som kvinna.
Paret bjuder in vänner och bekanta till ett midsommarfirande hos dem. Vilhelm bjuder även in sin rival och fiende, Bielke, som också råkar vara Dagmars älskare. Det är en besynnerlig skara som samlas i parets boning, och besynnerligare ska det bli ju närmre midnatt vi kommer.
Konsterna är en roman som likt ett skådespel löper i två akter. I bokens första del tillges läsaren en bakgrund till Dagmar och Vilhelms relation, ur hennes perspektiv, vilket också ger oss tillgång till hennes djupaste skam och hemlighet: otrohetsaffären med Bielke. Vi följer Dagmars inre, hennes agens och önskan, i relation till de båda männen men framför allt till sig själv. Dagmar uttrycker vid en tidpunkt att hon sällan ställde Vilhelm och Bielke mot varandra, utan endast begrundade den hon själv blev i relation med, eller främst till, dem. En är trygg och älskvärd, den andre talangfull och hårdhänt. Men dess olikheter blir inte viktiga förrän hon upplever dem genom sig själv. Vem blir Dagmar när hon är med sin make? I giftermålet, men också utåt sett; ser samhället verkligen på henne som konstnär? Eller bara som en maka? Vem är Dagmar då med sin älskare? I sovrummet, men också som person; kan hon skapa en egen identitet där, som hennes make inte kan ta ifrån henne?
Dagmar målar bokens vita sidor med en bister verklighet, men också med de vackraste av förväntningar. Illusioner, som snart grusas i takt med att bokens andra del tar plats. Vi möter då samtliga midsommargäster när de tar plats i festiviteterna, och sedan fortlöper romanen som ett regelrätt kammarspel. Scenen är given, karaktärerna är det inte. Ingen verkar gilla varandra, men de är knappast främlingar. De umgås, spelar, konstlar och iscensätter ett skådespel som tar fart från det att gästerna välkomnas.
Språket är lika delar fängslande som avväpnande; känslouttrycken är uppriktiga men replikerna är det inte. En karaktär kan uttrycka en viss känsla, bara för att sedan säga något helt annat än det. Upprätthållandet av charaden är viktigast. Dialogen märks inte ut med några repliktecken, vilket bidrar till känslan av att inte veta vad som försiggår i karaktärernas huvuden och vad som faktiskt sägs. Det som avgör vad som sker är hur samtalspartnern svarar eller reagerar på det den andre säger: precis som i ett skådespel. Mitt i de dialoger som grundar de intrikata relationerna låter författaren Elin Ruuth karaktärerna namedroppa stora konstnärer som Munch och Zorn; som vilken oskön snubbe på fest som helst som ska kokettera med hur många svåra författare han läst. Möjligtvis hade karaktärerna kommit undan med det, om det inte vore för det faktum att Dagmar redan låtit oss se igenom skrytandet som ännu ett … skådespel.
Det är skickligt uppbyggt och oerhört underhållande.
Konsterna är en mardrömsmidsommar en romantisk idyll. Vad är att åtnjuta en kärleksaffär om inte för att skapa konst utav det? Och vad är konst, om inte att uppfinna sig själv igen och igen?
