Jag skriver över ditt ansikte – Anna-Karin Palm
“Jag är rasande på dig. Varför i helvete har du tappat minnet just nu?! När jag för första gången i mitt liv verkligen vill åt dina minnen, ner i minsta trasiga detalj.”
En dag får Anna-Karin Palm reda på att hennes mamma har Alzheimers. Som en uppgiven förståelse, eller en rebellisk motaktion, börjar Anna-Karin anteckna sina känslor, tankar och rädslor som rör mammans sjukdomstillstånd och de minnen av mamman som hon vill bevara till eftervärlden. Sakta men säkert släpper Anna-Karin Palm in oss i den gradvis tilltagande sjukdomen som blir mer och mer närvarande i deras relation för att till slut utplåna de egenskaper som utgjort mammans identitet. I viljan att förstå och virrvarret att hålla sin mammas gestalt värdig finner hon även något annat – mitt i uppluckringen av moderns identitet blir hennes liv klarare än någonsin.
Det är inte helt överraskande att Anna-Karin Palms biografiska anteckningar som resulterat i Jag skriver över ditt ansikte är minst lika vacker, rå och utlämnande som hennes fiktiva verk. Oavsett om kapitlen är tre meningar långa eller tre sidor så levererar hon orden med en sådan slagkraft att man aldrig kan stänga igen pärmarna utan att undra. Innehållet är fragmentariskt, men kapitlens struktur har en viss tydlighet där det aldrig är någon tvekan om när ett kapitel börjar och när det slutar. Det är tryggt med den raka kommunikationen mellan läsare och berättare – speciellt när en bok handlar om att glömma. En återkommande struktur är att kapitlen inte sällan inleds med orden ”Ett minne:”.
Anna-Karin skriver om att få syn på en familjemedlem på ett helt nytt sätt där sjukdomen agerar som den katalysator som vänder myntet. Hon har alltid haft en tydlig relation till sin mamma; mamman är familjens överhuvud, mittpunkt och matriark – men bilden av henne utmanas när mammans minne, som aldrig tidigare har behövt misstros, plötsligt sviker. Anna-Karins mamma börjar berätta saker som Anna-Karin aldrig hört förut och som får henne att börja ifrågasätta både sig själv och sin egen berättelse.
Anna-Karin Palm leker med tanken om hur familjehistoria skrivs och bevaras med mammans livsöde som utgångspunkt. När ens trygga grund, skaparen av hela ens allt, plötsligt försvinner – vem blir man egentligen då? Hur tar man tillbaka historien från någon som fått definiera hela ens liv? Vems perspektiv på befintliga minnen är det dominanta och, ännu viktigare, vilket är verkligt? Vid ett tillfälle skriver Anna-Karin att när hon författade Faunen (1991) så ville hon inte att någon skulle läsa en enda rad innan den var färdigställd, just för att försäkra sig själv om att berättelsen endast skulle vara hennes egen. På samma sätt upplever hon mammans försök att hålla kvar sina formuleringar under sjukdomen, där barn, man och vänner vill fylla i glappen. Hennes mamma blir arg när hon själv inte får yttra sina ord, göra dem till sina egna, för att definiera vem hon är. Berättelsen är det som överlever oss, men vems berättelse är det egentligen vi följer? Din egen? Eller din mammas?
Att skriva över någons ansikte kan handla om att på samma gång ta över historieskrivningen som håller familjebanden vid liv och att säga hejdå. Det kan också handla om att konservera minnen du aldrig vill glömma bort. Anna-Karin Palm tillåter oss att få syn på oss själva i boken om sin mammas livsöde, genom att utgöra samtliga.
