Jag är en annan: Septologin III-V – Jon Fosse

Och jag ser mig stå och se på bilden med de bägge strecken som korsar varann ungefär på mitten, ett brunt och ett lila, och jag ser att

jag har målat strecken långsamt med mycket och tjock oljefärg, och den har runnit, och där den bruna och den lila linjen korsar varann blandar sig färgen vackert och rinner neråt och jag tänker att jag måste få bort bilden,

Redan med bokens titel tar Jon Fosse vid där han lämnade oss i de första två delarna av hans storverk. I de två första delarna Det andra namnet: Septologi I-II, utgiven 2019, möter vi läsare konstnären Asle. Historien, som flertalet av Fosses verk, tar oss till Vestlandet där Asle betraktar sin nyaste tavla. Det är ett brunt och lila färgat kors. Som alla hans bilder är det minnesblickar som han måste sudda bort och bli av med genom målandet. Tavlan är inte alls färdig, samtidigt som den definitivt är det. Berättelsen och Septologin blir som en fortsättning, eller spegling om man så vill, på tavlan. Den är inte alls färdig, men samtidigt definitivt det. Vi får följa med Asle när han kör sin bil genom Norges slingrande vägar och naturlandskap. I landskapen påminns Asle om tidigare minnen där tydligt skandinavisk, jantelagsmiljö beskrivs. Som läsare förstår man dock redan i de tidigare delarna att dessa “minnen” faktiskt kanske inte är minnen. Asle talar redan i del 1 och 2 om en annan Asle, hans mycket äldre, sjuka nära vän som han hjälper till sjukhuset när han hittar honom i en snödriva. Mycket stämmer in på deras tidigare livshistorier och ett spindelnät som sammanlänkar minnen och personer påbörjas. I den alldagliga miljön och den repetitiva berättelseformen fängslades man som läsare genom målet att förstå vem som är vem. Är det flera olika personer Asle talar om eller är det samma? Eller är Asle någon annan? 

I den nysläppta boken fortsätter detta mysterium som sagt redan i bokens titel, Jag är en annan. Jon Fosses melodiska, men ändå enkla språk fängslar mig som läsare. Det blir en musikalitet i både tystnaden som skrivs ut, minnesbeskrivningarna och dialogerna. Man färdas fram och tillbaka i Asles minnesblickar, från nutid till dåtid – kanske även framtid? Dessa tidsresor skulle lätt kunna bli förvirrande. Alla meningar är sammanvävda av kommatecken och inte en enda punkt återfinns, och ändå hänger man med. Det blir ett flöde och en språkmedvetenhet från Fosses sida som gör att de olika tempusformerna vävs samman till detta mysterium av vem som är vem, vad som är vad. Utan Fosses otroliga språkhantering hade flödet blivit hackigt. Värt därför att nämna är översättaren Lars Andersson som översatt Fosses storverk från nynorska till svenska och ändå lyckats fånga Fosses flöde och rytm. 

Asle försvinner ofta i sina minnesblickar, något vi läsare får följa med på. Det förflutna blir viktigare än nutiden, och även för läsaren som helt plötsligt kastas fram och tillbaka från ett ungt barns ångest över att ha ljugit för Bagaren och hans fru till en äldres existentiella ångest. Jag påminns om hur lätt vi ofta fastnar i det förflutna och glömmer bort nutiden. Denna existentiella nivå introduceras även på ett helt annat sätt i dessa delar än i de två första. Gud åternämns oftare och genom bokens återkomst till minnena, och även när minnena från sida till sida omvandlas till något annat eller en annan ägare, väcks frågan, vid sidan av vem Asle är, vem är jag, vem är vi som individer? Är vi våra minnen och förflutna, är vi andras beskrivningar av oss själva eller är vi den person vi är i nuet?

Denna existentiella nivå, och även ångestfyllda mörker genomsyrar både de tidigare delarna och dessa tre av Fosses septologi. I jämförelse med de två första, utgivna 2019, finns det dock ett annat slags ljus i Det andra namnet. Genom Asles berättande av farmodern som trygghet och hans mer återkommande talan om Gud finner vi en Asle som är mer klarsynt och optimistisk än den innan. Detta är dock tal om en svag nyansskillnad och inte ett byte av färg. Samtidigt finns det ett mörker som återkommer från den första boken när Asle talar om våldshandlingar som begåtts mot den yngre varianten och även karaktärernas relation till alkoholism.

Detta ljus kan vara en tröst och lättnad för läsaren men ändå hoppas jag att de sista delarna av septologin inte tappar detta mörker, tematik och rytm. Mot slutet av denna bok tappar den nämligen det. Den tappar mysteriet i vem som är vem. Helt plötsligt delas alla de olika “karaktärerna”, eller minnena, upp till att vara mer separata. Jag vill hävda att det kan bero på de hopp i tid som sker och att kanske Fosses okonventionella flödande text, med icke-existerande av punkter bidrar, men jag tror inte det. Det upplevs som att Fosse försöker avsluta denna del på ett smidigt sätt för att fånga läsaren och inte lämna en mitt i berättelsen, tomhänt. Det sker dock på bekostnad av historiens intrig. 

Det som var så fängslande med de tidigare delarna var just det att man lämnades mitt i historien, mitt i när allt blivit som mörkast – en ung pojke som mött ondska. Man som läsare lämnades med samma ångest som den unga Asle, om inte ännu större som åskådare. Längtan efter nästa bok och fortsättning blev därför stor. Nu upplever jag det som att historien tog slut och att mysteriet var löst. Samtidigt som mörka delar i berättelsen, som bland annat Skallens övergrepp mot Asle, tas aldrig upp igen, det bara lämnas. Kanske är detta en metod för att förstärka den mörka tematiken. Som att säga “ja det hände, det var jobbigt, men vi går vidare”. Men jag vet inte om jag kan gå vidare utan uppföljning… 

Kanske behöver nästa bok komma med något nytt än just det repetitiva för att fortsätta fånga en och lösa ouppklarade frågetecken? För historien är inte löst. Men det är ju just de oupplösta frågetecknena som gör denna historia så intressant. Historien är inte löst och kanske blir den aldrig det? Utan det repetitiva, flödande mönstret av att åka fram och tillbaka i tiden men ändå vara på samma plats vore denna historia inte den som den är. Trots att Asle inte förändrats i nutiden, ingen karaktärsutveckling sker, är det otroligt spännande att följa med i det förflutna, oavsett om det är minnen, drömmar eller påhitt. Det är där jag vill vara. Jag ser därför fram emot att följa Asle, Aslarna, eller vem det nu faktiskt är vi följer i de sista två delarna. Jag hoppas mörket behålls och att inte Fosse tar den lätta vägen ut, som det upplevs i slutet av denna bok, genom att snabbt dra ihop säcken “för läsarens skull”. Det var känslan efter Jag är en annan, men påminnelsen att en fortsättning kommer gör mig glad. Som Asle vill få ur sig sina minnesbilder genom måleriet vill jag få ur mig mina genom läsandet.