Ixelles – Johannes Anyuru
“En dag ska jag hitta avdelningen för ingenting.” La section de rien – den gången tänkte jag att han pratade om döden.
Det tar emot att skriva den här texten. Inte för att jag tvekar kring dess innehåll, utan för att Johannes Anyurus senaste roman Ixelles helt enkelt är ett verk som motsätter sig beskrivning. Det känns närmast hädiskt att formulera en åsikt kring det, att publicera en sammanfattande text som lämnar läsaren med en beskrivning och ett omdöme. Futtigt. Otillräckligt. Jag har dock inget annat val än att försöka. Under våldsam förlägenhet.
Ruth har flytt ett tidigare liv. Hon vill att framtiden ska bli bättre för sonen Em, än vad hennes egen uppväxt var i det stigmatiserade området i Bryssel som de boende där refererar till som tjugosjuttio. Ems pappa Muhammed – eller Mio som alla kallade honom – är död sedan länge, mördad. En martyr i kvarteret, målad på en vägg som ett helgon, en myt. Ruth har gjort allt hon kan för att skydda sin son från mörkret som sanningen för med sig, och har diktat upp ett helt annat ursprung åt sig själv. Kommer man från Ixelles har livet sett annorlunda ut, varit utan mörker och besvikelser. Det är även inom detta fält Ruth arbetar. Som “konsult” på agenturen använder hon sin poetiska begåvning för att väva berättelser och skapa människor som på olika sätt formar opinion och samhälle. Det är en märklig verksamhet, placerad mellan science fiction och det som redan börjar ta form i vårt eget samhälle; modifieringar av verkligheten, bedrägerier i form av deepfakes, röstmanipulation, Sverigedemokraternas fejkkonton på sociala medier. Fiktion som griper in i verkligheten och gör gränsen mellan de två svårare att skönja.
Givet är då att Ruth blir misstänksam när hon får lyssna till en skiva med Mios röst – som om han aldrig dog. På det han kallar avdelningen för ingenting har han hittat ett hem tillsammans med andra utstötta, andra jagade och förskjutna. Ruth slits mellan hoppet om att det ska vara sant, och förvissningen om att det är ännu en berättelse. Samtidigt börjar Em att ställa allt fler frågor om sin far, och Ruth dras in i ett uppdrag som ger henne chansen att fullt ut göra upp med sitt ursprung, om hon lyckas.
Anyuru rör sig ofta mellan myt eller saga, och verklighet (ett vanskligt begrepp). I debuten Det är bara gudarna som är nya, fick antikens gudavärld ta plats i förorten i ett bruk av mytologin som höjde dem båda. De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, som belönades med Augustpriset år 2017, behandlar politisk och religiös extremism genom både tidsresor och ren dystopi. Ixelles har samma visionära anslag. På sätt och vis är det en mordgåta, ett mysterium som väntar på att lösas med få huvudpersoner som mysteriet kretsar kring. I lika hög grad är det en berättelse om en hel värld, om hur världen består av just det – berättelser.
Ruth beskriver sitt arbete som att släta ut eller använda historiens räfflor, likt “mönstren som vågorna lämnar i våt sand”, som en av hennes kunder tolkar det. Havet och vågornas rörelser återkommer som symbol, kanske såväl som för verklighetens formbarhet som för havets förmåga att föra bort, upplösa och uppstå någon annanstans, på ett annat sätt. Ruths son Em skapar berättelser, kontrollerar och omformar verkligheten genom sin fascination för rollspel. I sina egna kapitel, som dessutom återkommande har rubriken Kontroll, går han under titeln spelledare. Här är det han som bestämmer, ett barns maktlöshet som suddas ut i leken, i de egna berättelserna. Fadern Mio – bara ett barn själv när han dog – har funnit en plats där han kan vara sann, en berättelse om sig själv han kan försonas med. Mycket likt Astrid Lindgrens Mio, som i sagan färdas till en plats där han är fri att själv forma sitt öde. Likheten sträcker sig till tvivlet kring själva döden – för vad innebär prins Mios Landet i fjärran, eller avdelningen för ingenting? Har pojkarna en chans?
Ixelles är berättelsen om många olika röster, på olika platser, om de levande och de döda och de som aldrig funnits men som framträder i världen som lika verkliga. Det är en filosofisk, politisk och religiös analys, intellektuellt formulerad och känslomässigt upplevd. Ofta övergår prosan i ren lyrik som för att ytterligare understryka poesins magiska, världsskapande förmåga, liksom själva fiktionens. Väl tecknade karaktärer skapar en närhet, medan närheten genom Ruths roll som frambesvärjare av världen sätts ur spel i ett sorts makroperspektiv på människan och dess utveckling, deras roll i existensen. Närheten och avståndet skapar en spänd sträng av motstridiga känslor som förmedlas outspädda ur textens sidor.
För att avsluta kan jag bara konstatera att jag drabbas av en känsla svindel inför det som Anyuru fortsätter att skapa i sitt skrivande. Han skriver om världen på ett sätt som försätter mig i ett tillstånd som närmast kan beskrivas som andakt. En sann magiker.
Nog sagt. Läs passagen nedan och läs romanen.
Kvällen kommer över tältläger, över järnvägsstationer som ser ut som katedraler, den kommer över Ungern och Polen, den drar in över Rom och Skandinavien. En plog av fåglar genomkorsar kvällen, vingarnas undersidor fångar det sista ljuset – kvällen når Korsika, Beneluxländerna – kvällen faller över Europa, och natten – natten kommer, och de guldskimrande kontorsskraporna sjunker i den planetära skuggan. Rikedomen och fattigdomen. Värdet och värdelösheten.
