Ironi för änglar – Elis Monteverde Burrau
Elis Monteverde Burraus senaste bok Ironi för änglar är som ett enda långt infall. Boken består av två delar; den första, dikter från författarens nedlagda Substack-blogg, och den andra, en samling texter av varierande genrer. Under läsningen drabbas jag av en fruktansvärd rastlöshet. Texternas handlingskraftiga framåtrörelse gör det omöjligt att själv sitta still. Jag får lust att skriva, skrika och röra mig åt alla håll och kanter.
Flödet i texterna präglas av samma känsla av spontanitet som Monteverde Burraus tidigare verk. Orden rullar fram, som tal på utandning. Det är maximalistiskt och flödande, och känns som ett simulerat scrollande. Viljan att leka med språket och vedertagna begrepp driver fram nya berättelser och scenarier, som tillsammans väver ett porträtt av både författaren och de konventioner som driver hans författarskap framåt. I fanfiction om att slita av och äta upp Zlatan(RIP)s fläta ryms det äckliga och det roliga. Ja, mer än något annat är boken faktiskt väldigt rolig.
Det som känns slumpmässigt skapar stilistiskt känslan av närhet mellan författare och läsare. Det kunde ha varit sms, eller ett svävande stycke av ett samtal på en krog. Även om man efter en lång sittning med boken kan känna sig lite mätt på känslan av train-of-thought är motiven tillräckligt genomgående för att skapa en tydlig helhet.
Det är onekligen svårt att recensera Elis Monteverde Burraus dikter. Som läsare är inte alltid meningen eller betydelsen självklar. Jag fastnar i referenser jag inte förstår. Ja, jag känner mig faktiskt lite utanför. Men texterna överraskar mig jämt. De låter på något sätt form gå före innehåll och vice versa, samtidigt. Ibland känns det mest som en ordstorm på en sida. Boken läses förmodligen bäst som en form av genrepoesi, besläktad med alt-lit, där form och innehåll inte är hälften så slumpmässigt som det framstår för den som inte levt hela sitt liv med ett modem. Kanske skriver Burrau det bäst själv:
”Det här är inte inlägg, det här är texter.
Jag älskar den vemodigt haltande prosan som uppstår när man skriver såhär, men det är sen gammalt. Den omprövande, ambivalenta prosan. Jag vet ett gäng som hatar den prosan.”
I Ironi för änglar är döden bara ett stenkast från vardagen. Däremellan får texter om att bara vara människa ta plats.
