Hennes rykte – Sarah Vaughan

Jag tänkte på det där tidningsomslaget: det röda läppstiftet, den välsittande byxdressen, min kaxigt framskjutna haka. Jag mindes styrkan och beslutsamheten som den bilden utstrålade och försökte förmedla samma intryck nu, samtidigt som vinden drog in från floden.

”Du kommer aldrig få ett ord från mig.”

Emma är parlamentsledamot, vilket är mer än bara ett jobb. Långa dagar jobbar hon på kontoret, framför kameran eller ute bland väljare samt de unga kvinnor som hon brinner så innerligt för. Långa är också nätterna från sängen med mobilen i handen när Twitter och mailen svämmar över av kärlek, men också hat och hot. Och Emma läser allt. Vartenda ord.

Emma samarbetar med en journalist som heter Mike. Han är ”en av de bra” journalisterna. Han brinner också för att hjälpa samhällets utsatta, vill ge dem en röst. Och därför är han också den första att kontakta Emma när hon själv behöver den hjälpen. En dag blir Emmas fjortonåriga dotter Flora polisanmäld för att ha spridit pornografiskt innehåll, rörliga bilder av hennes mobbares nakna kropp, till en jämnårig. Denna information landar hos Mike och han erbjuder Emma möjligheten att yttra sig, att få berätta sin historia. Men är det verkligen det han vill?

När Emma beslutsamt säger nej tar hennes liv en helt ny vändning. Vänner vänder sig emot henne, väljarnas hat kommer åt henne och hoten fullständigt haglar in. än är det inte över, det kommer att bli mycket, mycket värre.

Vad är en mer smaskig story än en bitter feminist som plötsligt står anklagad för mord på en älskad journalist? Jo, att hon också är parlamentsledamot. Och kvinna.

Sarah Vaughans spänningsroman Hennes rykte tar tempen på vårt politiska klimat, och skapar en tonalitet som känns både begriplig och hotfull oavsett om man befinner sig i Storbritannien med Emma eller i Sverige. Men den ställer även frågor kring makt, sexualitet och internets många slukhål. Boken består till stor del utdrag ur nättidningar, som följer debatten utifrån, och skärmdumpar från debatten (eller om vi nu ska kalla det för vad det är: det regelrätta hatet) på Twitter. Stilistiken ger en känsla av direkthet, något akut som omöjligt kan värjas ifrån, men också flyktigheten. Artiklar kommer och går, dock är orden av största vikt. Emojis används som vapen, delningar som verktyg. Protagonisten Emma läser visserligen mycket av det, men hon är van vid att manipulera internet – hon känner journalister på de olika tidningarna, har en medieansvarig som anställd och kan se trollkontona för vad de är: tomma, barnsliga hot som bara vittnar om att hon gör någonting rätt. Men när hennes dotter hamnar i blåsväder, när världen vill sätta dit henne på samma sätt som de vill sätta dit Emma, så står hon handfallen. Även detta påvisar det akuta i tidningsartiklarna och de många delningarna på sociala medier. I takt med att intrigen stiger så blir det svårare att bortse från internets många ord och tankar, vilket fint gestaltar hur Emmas panik och rädsla växer.

Hennes rykte sätter fingret på maktkonstellationer ur olika perspektiv. Ett av dem är sexualitet. Boken inleds med att Emma korrar ett tidningsinslag där hon är klädd i byxdräkt med röda läppar. Hennes kollegor menar att det symboliserar makt, men Emma är mer osäker. Kanske växer osäkerheten i takt med kommentarerna kring hennes ”sexighet” eller brist på densamma när inslaget väl publicerats. Hennes sexualitet står knappast utanför hennes arbetsjag, utan är tvärtom högst närvarande vare sig hon vill eller inte. Detta är bara ett exempel av många som visar på att Emmas sexualitet står i stark relation till hennes jobb, som en person med makt. När hon går hem med en journalist så påverkar det inte hans sätt att jobba på – när det uppdagas beskriver media det som att toppolitikern har inlett ett sexuellt möte, förfört honom eller varit glupsk. I bästa fall beskrivs det som att de hade en intim relation. Aldrig står det att journalisten önskade detta, det står knappt att han är journalist alls. Emmas sexualitet kan inte stå frånskild från jobbet, medan männens kan det, och kanske till och med förväntas göra det. Är sex makt? Det beror helt på vem man frågar. För vem får egentligen placera sexualiteten på någon annan? Ladda någon med det för att vända maktbalansen; det röda läppstiftet blir plötsligt något mer än bara ett attribut, det blir en sexsymbol. Men för vem?

Frågan om integritet kvarstår när vi kommit till bokens sista sida. När får man egentligen inkräkta i någons mest personliga? Vem är inkräktaren: parlamentsledamoten som ställer krav på de regler och lagar som påverkar även dig och ditt privatliv, eller nättrollet som ser det som sin rättighet att kommentera och kritisera detsamma. Var ligger makten – på sociala medier eller hos våra politiker?