Hästar – Lisa Zetterdahl

“våra flickhänder har gripit / efter halmstrån / det står aldrig något / om detta”

Men nu gör det. I sin debut Hästar skapar Lisa Zetterdahl (f. 1983) ett rum för de hästtjejer som annars förvisats till HÄSTAR-hyllan på bibliotekens ungdomsavdelning. Diktsamlingen utspelar sig i ett nu och ett ihågkommet då. I dået står flickan mellan två världar: det tidskrävande stallet och den svårrelaterade vuxenheten med alla dess frågor. Att rita hästar får agera svar i skolböckerna samtidigt som kvinnovärlden både lockar och alienerar. Mödrarna som hämtar i stallet med rena händer och stark parfym finns på frivilligt avstånd, i kontrast med nuet, då det sista och slutgiltiga avståndet, moderns död, är utgångspunkten. Hästar är en historia om tillhörighet och separation, i och mellan flickan, kvinnan och mamman.

Hästar är indelad i fem delar, som tar sig an olika lyriska stilar. Del ett, tre, fyra och fem förankrar sig i nuet – i huset, i städandet, i den ofrivilliga separationen mellan mor och dotter. Första delen, “Efteråt”, består bara av en enda dikt, där diktjaget står i “det som finns kvar”: ett hus som känns förgånget och ska städas ur. Del tre, “Jag tänker på barnen i Angola”, byggs upp av textfragment från gamla papper som hittats i huset. Meningar från veckobrev vävs ihop med dagboksanteckningar, glosor och faktatexter om djur och Edgar Allan Poe. Bortsett från de strofer som listar rimord och assonanser – vars syfte kan väcka frågetecken – är avsnittet i det stora hela förvånansvärt lättföljt och humoristisk. De barnsliga meningarna känns äkta, och avsnittet besitter en uppfriskande intermedial känsla.

“Vi leker att grenarna är hästar. / sola blommor porten föda fötter rösten / Jag har fått ett block av pappa där jag skriver hala hallen halka rita hitta viska sagor / om hur jag skulle vilja ha det / nu kommer föräldrarna flygande till boet / och hur jag vill ha det när jag blir stor.”

Del fyra, “Får jag ärva den här när du dör”, är fragmentariskt utformad. Ensamma ord och fraser går att para ihop våg- och lodrätt; det är stökigt, det ska städas, sorteras och slängas och sparas. Diktjaget tilltalar sin bortgångna mamma som “du”, och meningen “får jag ärva den här när du dör” upprepas kontinuerligt. Det finns ånger i orden. Det finns clipsörhängen, dammiga dockor och plastpåsar i huset. Ett överraskande tema om konsumtion och nedskräpning skymtas, och kulminerar i ett ifrågasättande av sakers värde och existens. Hur kan My Little Pony-leksakerna, PET-flaskorna och skräpet i världshaven få finnas kvar så länge, medan ett liv tar slut och försvinner? I samlingens femte och sista del – som liksom boken själv är döpt till “Hästar” – är dikterna skriva kronologiskt och rakt. Stundtals tar det raka över: Zetterdahl tappar sin lyriska ton, och texten liknar prosa som oftast radbryts efter substantiv.

“ett barn i sulky utanför ica utbrister: / det här är den tråkigaste dagen / i hela mitt liv / vi ser varandra i ögonen / innan föräldern skjutsar i väg barnet / mot lekplatsen”

Den bortgångna mammas reklambrev slutar inte komma, huset säljs och istället för att koncentrera sig på vad som får finnas kvar ställs frågan: hur länge finns en kvar? Diktjaget vill se sig själv och mamman som en hästflock, själar som galopperar iväg någonstans, ihop.

Zetterdahl lyckas ta den ofta hånade rollen “hästtjej” och måla henne utsatt och utmanande. I Hästars andra och längsta del, “Vi är flickor med ansikten”, träder hon fram som ett kollektivt “vi”. Till skillnad från diktsamlingens övriga delar utspelar sig del två i minnen från barndomen, innan moderns död och städandet av hennes hus, och talar istället från stallet, hagen och det hästaffischerade barndomsrummet. Det är här som Zetterdahl verkligen briljerar. Språket är enkelt och lätt, men orden känns tunga. Och hästarna är hela världen. Men de kräver också mycket. Det finns en genomgående strävan att klara mer, kunna mer, orka mer: från att lära sig rätt termer till att våga hålla kvar i elstängslet. Parallellt med, om inte överskuggande, den stoiska inställningen till stallet finns en genomgående romantiserande känsla över tillvaron. Flickorna ska inte bara gnägga, de måste verkligen känna gnäggandet (“iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihihihihi”) också.

“säg efter mig: / vi ska öva på / den här leran på stövlarna / vi ska öva på / svetten mellan våra ben”

Tillträdet, liksom tillhörigheten, kräver en ansträngning av hästtjejerna, men stallet tycks ändå mer inbjudande än mödrarnas värld. Mammor kan inte se fantasihästar och har varken smuts under naglarna eller plåster på händerna. Trots avståndstagandet från vuxenvärlden inkluderar Zetterdahl en spännande kroppslighet i texten. Flickorna sträcker ut sina händer och minns mödrarnas bröstvårtor medan de är medvetna om sina egna små, knöliga bröst. De spärrar upp sina kön över sadlar, övar på att ta på sig själva, slår varandra med hästspön över rumpan.

Vad skönt det är att läsa poesi där en måste tänka, men inte behöver gissa! Zetterdahl balanserar skickligt på linjen mellan kryptik och narrativ. Och trots – eller kanske tack vare – tankearbetet lämnas så mycket plats att känna. Till och med för den som inte upplevde stallvärlden som ung är det svårt att undkomma den präglande nostalgin. Hästar är ett mästerligt exempel på lyrisk kronologi och stilistisk experimentation. Det är en skildring av två av livets mest krävande avsnitt: uppväxt och bortgång.