Ett tidsfördriv att dö för – Linus Kuhlin
Fem år efter Kents sista verksamma år kommer nyheten om att en biografi ska publiceras. Jag kastas tillbaka till en vår då jag fortfarande bar röd- och vitrandiga tröjor och rev ner Egoist-posters på stan. Det var en tid då jag likt många andra Kent-fans i ren dödsångest över bandets begravning gladeligen konsumerade varje relaterad molekyl. Att då få hålla en hundratals sidor lång biografi i min hand hade varit oemotståndligt. Nu finns den. Men för vem?
Biografin har fått namnet Ett tidsfördriv att dö för och skildrar Kent från början till slut. Upphovsmakaren heter Linus Kuhlin. Bakom sig har den 27-åriga Lundabon två biografier i form av Skuggorna kommer om Cortex och Vuxna män gör saker tillsammans: En liten bok om Killinggänget. Tredje gången gillt fortsätter Kuhlin skriva om ett annat sammanhang där… ja, vuxna män gör saker tillsammans. Han är inte heller den första som tagit sig an Kent. År 2010 var journalisten Jan Gradvall på god väg att ge ut en officiell biografi på Albert Bonniers förlag. Hela bandet var engagerade i projektet men efter kraftiga förseningar skrotades det till slut. Gradvalls förklaring var att han inte gillade rockbiografier och att Kent-boken behövde vara just det.
Kuhlin har lyckats skriva en klassisk rockbiografi. I det slag att den är komplett med kapitel döpta efter låttitlar samt de obligatoriska anekdoterna om fylla, stök och destruktivitet under bandets tidiga år. Kuhlin gör vad han kan med informationen som finns publicerad sedan tidigare och pusslar ihop porträtt av bandmedlemmarnas uppväxter i Eskilstuna. Vad som följer är en kronologisk avhandling om hur Kent lyckades bli störst. Som läsare följer vi med i de stora och små stunderna bakom och på scenen. Det är en objektivt välarbetad biografi som svämmar över av saklighet och trivia som får ett fan att riktigt mysa i läsningen. Den som kan sin Kent kommer känna igen historierna om exempelvis en full Liam Gallagher som står längst fram på en av spelningarna och vrålar att det är den sämsta skiten han hört. Men det finns även mer ingående skildringar av Kents mest kritiserade stunder, så som samarbetet med Sony Ericsson och lanseringen av “Kent-mobilen”. I dessa stunder nyanserar Kuhlin och lyckas oftast ge en diplomatisk och saklig bakgrund, utan att låta sitt status som fan färga av sig på texten.
Med detta sagt går det inte att förbise det mest avgörande: Kent medverkar inte. Ingen bandmedlem har gett boken sin välsignelse. Där vi som fans och läsare vill ha ett färskt citat från bandet får vi istället Kuhlins personliga analys, eller i värsta fall skämt. För där tar Kuhlins fan-persona över. Efter ett redogörande om Kents avsky mot journalister kan Kuhlin slänga in en parentes med “(Tro mig, jag vet!)”. Eller ännu värre när han i en annan parentes droppar en verklighetsfrånvänd kommentar och ifrågasätter att bandet hade en varumärkeskonsult, och vad det ens är. Att Sveriges största rockband tog in en konsult för att se över sitt varumärke är lika självklart som att Veronica Maggio har en turnéledare. Kuhlins kommentarer visar ofta på en okunskap för branschen. Det är onödiga kommentarer som bara finns där för att en författare vill få in sina indieskämt som funkar bättre som samtalsämnen på krogen. I kontexten av en biografi blir perspektivet dock snävt och obildat.
I relation till bandet han älskar lyckas Kuhlin försätta sig i samma situation som Jan Gradvall: det är inte boken om Kent, det är författarens bok om Kent. Där Gradvall hade sinnesron att dra sig ur, gasar Kuhlin på. Ett tidsfördriv att dö för är en kärleksförklaring från en ung man till sina idoler och inte biografin fansen vill ha.
Är det inte ett sätt för manliga musikfans att erkänna varandra? Att ta vara på bevarandet av triviala fakta och uppvärdera det (LP-serienummer, låtlängd, vem som designade merchandisen på den och den konserten, vilka cigaretter som röktes innan inspelning av just den låten osv, m.m., etc. in absurdum) idealiserar och mytologiserar bandet som fenomen snarare än deras faktiska låtar. Om du inte vet vilket år Kent samarbetade med Adidas så är din kärlek till bandet och musiken inte lika stor. Kent är tyvärr drabbad av den otroligt tråkiga och gubbiga stämningen som ofta omger rockband, och den här biografin hjälper inte till att motarbeta det.
Något som Kuhlin dokumenterar och låter förbli okommenterat är möjliggörandet av Kents karriär genom deras kontakter och curlande av andra män. Förvisso inkluderas några obligatoriska och skamsna sidor om Kentsmedlemmarnas privilegier och hur 1990-talets musikscen faktiskt såg ut för kvinnliga artister. Att få höra bandmedlemmarnas syn på detta hade varit ett av de mest ovärderliga perspektiven i en officiell biografi. Under sina senare år har bandet enbart haft kvinnliga artister som förband, tagit in kvinnliga sångare i samarbeten och lyft fram dessa på ett sätt som saknar motsvarighet hos dagens aktiva band. Kent såg sin position i hierarkin och tog ansvar för att påverka det politiska klimatet, både på scen och utanför.
Ett tidsfördriv att dö för är en bok alla Kent-fans hade velat skriva men en som bara några få har kunnat. För det är inte vilket fan som helst som har Kalle Linds, Fredrik Strages eller Jan Gradvalls nummer och således kan få tag i material på bandet. Det är en bok som skrivits på nåder och med välsignelse av en samlad skara rockgubbar. Resultatet blir att Kents hårda arbete med sitt arv tar ett steg tillbaka och lämnas till en skara män att berätta om.
Kanske är den här biografin den slutgiltiga dödsrunan. För fram tills att Jocke Berg slutar fly offentligheten och till slut skriver biografin med sina egna ord, är varje indiekilles försök till detsamma oviktigt. Det Kent alltid har varit bäst på är att äga sin egen historia. Med värdighet har bandet hållit sig privata. I tystnaden växer våra projiceringar och antaganden, vilket spär på mytologiseringen. Detaljer om vilken färg Samis första gitarr hade är helt oviktiga sett i kontexten av bandets påverkan på den svenska musikscenen. Indiekillars triviababblande kommer inte ändra på det.
