En kvinnas frigörelse – Èdouard Louis
När den franske författaren Èdouard Louis tar sig an sin mors historia är det i ett format som till stor del påminner om hans omtalade och omskakande verk Vem dödade min far. Boken, som nästintill kan liknas vid en ansvarsutkrävning i prosaformat, skildrar det liv som hans far levde och den ofrivilliga men ständigt påtagliga beroendeställningen till det politiska systemet. Med samma hänsynslöst ärliga angreppssätt dyker Louis nu ner i sin mors liv och berättar om våldet, om fattigdomen, om arbetarklassens förutbestämda och självuppfyllande lott. Men också om motståndet, om revolten som byggdes upp under ett helt liv och om frigörelsen som den till slut ledde till.
“Jag har fått lära mig att litteratur aldrig ska försöka förklara, bara skildra verkligheten, men jag skriver för att förklara och förstå hennes liv” skriver Louis i början av boken. Ansatsen är märkbar – boken är en redogörelse, en samling anekdotiska historier och minnen, koncisa resonemang och slutsatser, som tillsammans bildar en stark, desperat kör. Försök att förstå hur vi haft det, skriker kören obarmhärtigt. Lyssna! Skriker den till en värld som sällan bemödat sig med att höra en fattig kvinnas historia.
“Jag har fått lära mig att litteratur inte får likna ett politiskt manifest, men ändå vässar jag varenda mening jag skriver som man slipar en knivsegg” fortsätter Louis. Hur skriver man fram historien om ett liv präglat av politikens och samhällets ramar, utan att vara politisk? Louis inser textens begränsningar, men också möjligheter. Och i likhet med sin mors historia förklarar han för läsaren: “Därför att jag numera vet att de har konstruerat det de kallar litteratur mot kroppar och liv som hennes. Därför att jag hädanefter vet att detta att skriva om hennes, att skriva om hennes liv, är liktydigt med att skriva mot litteratur.”
Så han skriver mot litteraturen. I en brinnande, brännande manér skriver han om en kvinna som levt en stor del av sitt liv i fattigdom och olycka, vars liv “hade blivit en enda lång axelryckning” och vars sällsynta stunder av glädje upplevdes som “stötande, ett bedrägeri, en lögn” av hennes egen son. Louis granskar sig själv, sin skam över modern, sitt avståndstagande, och boken blir också en del av hans egen frigörelse, hans väg till försoning med sig själv, sin familj, sin klassbakgrund. Trots att historien handlar om en frigörelse, skymtar också en brutal längtan efter upprättelse mellan raderna. Klassresan som först han, och senare hans mor genomgår, känns stundtals som en hämnd mot deras tidigare liv, en kamp mot identiteten och bristen på såväl kulturellt som ekonomiskt kapital. Det är blottande ärligt på ett sätt som stundtals känns gränslöst privat, som en litterär exploatering av en person som fortfarande är vid liv. Samtidigt är ärligheten en symbol för förlåtelsen och kärleken – men trots det når porträttet inte hela vägen fram.
Det kanske är formatet, det översiktliga, sporadiska berättandet som gör att detaljerna bara delvis lyckas måla fram helheten. Reflektioner vävs in bland minnena men de mer djupgående analyserna och de djupare gestaltningarna saknas. Trots de många kninvseggsvassa formuleringarna blir porträttet av modern oftare ett porträtt av Louis själv, historierna en skildring av hans eget liv i lika hög utsträckning som av moderns. Louis börjar måla fram moderns konturer, ger henne form och skugga – men lyckas inte helt fylla i hennes färger, hennes egna drömmar, tankar och mål. Hon blir framskriven så som hon blir sedd av Louis och av samhället, alltid betraktad utifrån.
Denna magra gestaltning blir dock, motsägelsefullt nog, också ett av bokens mest intressanta drag. För trots att man som läsare längtar efter en köttigare skildring, så fyller den en tydlig symbolisk funktion: den sätter fokus på omvärlden, på klassystemet och samhället, målar upp mamman som en kontur därför att hon, trots att hon är bokens ämne och huvudperson, egentligen inte är särskilt viktig alls. Hennes inre är inte centralt därför att det inte enbart handlar om henne – det handlar om alla de kvinnor som hade kunnat fylla dessa konturer, träda in i hennes liv och kropp. Hennes kropp som blir tydlig endast i ett motstånd; när den framträder i kontrast mot omvärlden, när den skrivs om mot litteraturen.
En kvinnas frigörelse har inte samma tyngd som Louis tidigare verk, men den lyckas karva ut ett stycke kvinnoliv, visa hur det slukas av omvärlden, och därefter cementera det i historien.
