Egendom – Hernan Diaz
Inget är så privat som smärta. Det kan bara vara en ensak. Men vems? Vem är subjektet i “min smärta”? Den som vållar smärtan eller den som lider av den?
Hur många sidor finns det av ett mynt? Kan det vara så att det finns fler än det ena och det andra, det rätta och det falska. Hur många historier ryms i sanningen och hur mycket sanning finns det i en berättelse? Fyra perspektiv, alla med olika infallsvinklar och drivkrafter. Fyra sanningar. Frun dör i samtliga.
Det glada 20-talet tar slut med en enorm börskrasch. Tusentals människors liv ställs på ända. Likaså för de som gynnas av börskraschen, även om de är mycket få. Andrew Bevel och hans hustru Mildred går hyfsat oskadda, ja, till och med lyckliga och rika ur finanskrisen. Men hur? Finansmannen Andrew menar att han förutspådde börskraschen och därför visste var han skulle placera sina pengar. Faktumet väcker givetvis avund. Och rykten.
”Förbindelser” heter en roman skriven av en viss Herr Vanner. Han skriver om paret Rask som under kraschen -29 lyckas gå bekymmerslösa genom den, bara för frun Helen sedan ska bli sinnessjuk och slutligen dö under behandling i Schweiz. Kvar blir Benjamin Rask; hans mytomspunna aura och framgång sinar sakta men säkert. Ingen avundas honom längre.
Andrew Bevel läser ”Förbindelser” med uppriktigt äckel. Nu är det dags för honom att berätta hur det faktiskt gick till, vad som egentligen hände med börskraschen och Mildreds död. Ingen annan ska få skriva honom till liv.
Egendom är skriven av Hernan Diaz och är en mörk och enormt välskriven roman som väver samman perspektiv, paralleller och tematiker med skirt, men starkt, garn. Precis när man tror sig greppa vad som skulle kunna kallas för verkligheten öppnas ytterligare en värld och en ny sanning presenteras.
Boken är indelad i fyra delar, där varje perspektiv ger sin syn på ett och samma människoliv, det som är Andrew och Mildred Bevels.
Den första är Vanners roman, den återger berättelsen på ett nyktert och berättande vis. Tredjepersonsperspektivet ger en intrycket av att berättaren ser sina karaktärer utifrån, vilket också ger densamme möjlighet att vara klyftig. Den kan göra sig lustig över karaktärerna, men också komma med visa utlåtanden och slutsatser som karaktärerna själva inte förstår.
Del två gestaltar Andrew Bevels försvarstal, en avhandling. I del tre är Andrews sekreterare, Ida, förmedlare av berättelsen. Del fyra ger oss anteckningar från en plats vi glömmer bort existerar efter bokens första femtio sidor.
Det är en intressant placering av berättelserna, där den historia vi först får till oss är den vi sedan blir tillsagda att inte lita till – eller åtminstone vara vaksamma på.
Romanen ställer många intressanta perspektiv på sin spets – inte minst vad det innebär att skriva. Huvudkaraktären skriver inte och har inte heller någon längtan efter detta – ändå blir han studieobjektet i samtliga berättelser. Mildred däremot älskade litteratur och musik, men främst som konsument. Huruvida hon hade uppskattat att figurera som litterär figur efter sin död … ja, det får vi aldrig reda på. Men det väcker många intressanta frågor: Innebär skrivandets konst att gestalta en absolut sanning? Även i romanform? Eller i ett försvarstal?
Andrew menar att författaren använt hans och hans frus liv för att bygga en story på osanningar. Nu vill han ge ett gensvar – genom att skriva sin egen historia. Fast med sin avlidna maka som huvudrollsinnehavare. Andrew, som förutspådde börsens framtid och handlade därefter, tvingas nu skapa sin verklighet, återigen. Han ger spökskrivaren, Ida, direktiv: skapa detta, tona ner det här, gör henne mer tillgänglig för läsaren. Allt för att ge en trovärdig bild av vad som faktiskt hände. Men är detta mer sant?
Kan man någonsin gestalta en absolut sanning? Förmodligen inte. Men kanske flera trovärdiga. Diaz påvisar med sin mästerliga roman att sanningen som drivkraft kan åtminstone skapa fantastiska berättelser.
