Drömmen om ett träd – Maja Lunde

Allt börjar med ett träd. Svalbard, 2097. Pojken Tommy hittar ett träd som flyter i land. Det kommer ofta träd dit, men nästan ingen med knoppar kvar. Tommy vill berätta för farmor att de har ett träd nu, Tommys träd. 

Tommy bor med sin farmor, mamma och pappa och de är en lycklig familj. Ett par år senare kommer Tommys två småbröder, Hilmar och Henry. Farmor odlar rotfrukter och grönsaker i Årstidsrummet som, till skillnad från det övriga klimatet, är varmt och bördigt. Därinne har hon planterat askfrön från trädet Tommy hittade, den där dagen vid havet. Bybefolkningen hjälps åt för att skapa ritualer, traditioner och för att överleva tillsammans. 

Tommys farmor berättar för honom om den världsomseglande Vavilos som samlade på fröer och gömde dem i ett förseglat valv på Svalbard som bara hon har nyckeln till. En dag, menar hon, ska Tommy bli fröväktare och rädda världen från undergång. 

Tretton år senare är Tommy 18 år gammal och alldeles ensam kvar på ön. Ett stort skepp har kommit och tagit hans småbröder ifrån honom. Byn är full av aska och lik. Hans familj är borta och nu är han ensam kvar. Om Rakel inte hade kallat på skeppet, om hon inte hade skrikit Mayday i den där radion så hade Tao aldrig styrt expeditionen till Svalbard. Men bröderna var aldrig målet med Taos resa, det vet Tommy. Hon är på jakt efter något annat – något Tommy svurit att beskydda med sitt liv. 

Drömmen om ett träd är Maja Lundes avslutande del i romankvartetten om framtiden och människans plats i den. Den fjärde boken har, precis som de tre tidigare, tematiker om ansvar, människan och naturen. I Drömmen om ett träd befinner vi oss i en framtid där klimathotet blivit mänskligheten övermäktig – människan överlever, men knappt. Världen präglas av svält, naturkatastrofer och fattigdom och inga träd överlever det kalla klimatet i norr. 

Till skillnad från många dystopier eller litterära alternativa världar så föds inte Tommy i en dödsdömd verklighet. Han föds i en värld som inte är vår, men den håller honom levande. Hotet kommer senare, men inte mycket senare, han är fortfarande bara en pojke. Naturkatastroferna, som allt som oftast introduceras som det förödande hotet i dystopiska romaner, är inte det som vänder upp och ner på Tommys värld, utan sjukdomen människan för med sig. Först kommer miljökatastrofen, sedan sjukdomen. Och det är sjukdomen som tar död på byns befolkning och lämnar ett par tonåringar med sina småsyskon kvar att börja om, att skapa nytt och att anpassa sig. 

Tommy är storebror och bär allt liv på sina axlar. Han tar hand om sin pappa när mamman dör i barnsäng. Han tar hand om sin farmor när ingen annan vill lyssna. Han tar hand om sina bröder från det att de föds. Alltid medlar han, alltid håller han ihop. Och nu måste han ta hand om arvet efter sin farmor, som fröväktare, när hela hans by dör i smittan. 

Tommy säger ofta att “det är bara ett minne”, eller “det är bara smärta” – som att det inte är något farligt – när han går igenom något som är svårt. Och kanske blir man också sådan när man hela tiden måste vara fokuserad på att överleva, istället för att leva. Hur något känns är en lyx, en sekundär känsla som Tommy aldrig kunnat unna sig. Men under berättelsens gång visar det sig att smärta och minnen visst kan vara farliga, i vilket fall om man möter dem alldeles ensam. 

Tommys farmor menar att de som inte anpassar sig aldrig överlever. Naturen klarar sig alltid, av den anledningen att evolutionen lärt den att överleva sig själv. Tommy har nu tillgång till oändliga resurser, miljontals fröer att så och vårda. Ändå vägrar han samarbeta när Tao dyker upp för att så dem, ta med dem hem för att rädda sitt folk från svälten. Det är inte naturens sätt, hävdar han. Det är inte meningen att människan ska ta till överflödet för att klara sig. Han överlever utan, han har anpassat sig katastrof efter katastrof. Det är bara ett minne, det är bara smärta. Det är inget farligt. 

Allt börjar med ett träd. Eller nej, allt börjar med ett frö. Det behöver inte vattnas eller ens ses efter, inte om det får gro vilt utan människohänder och får en chans att förstå sin värld. Fröer hjälper människan att överleva, inte tvärtom. Just detta sätter Lunde i fokus i den drabbande, djupt mänskliga och medryckande berättelsen om Tommy och hans familj. Det är en bok om att hitta rätt i en värld utan förutsättningar, och om att hitta hem – om att kunna gro och växa, och om att att våga börja om även om det innebär att lämna allt man håller kärt.