Det tredje riket – Karl Ove Knausgård
Jag till mig själv: Nästa gång du ska recensera, snälla ta någon nervös debutant eller pretentiös diktsamling. Snälla! Sluta välj tegelstenar, maffiga romaner av vår tids största författare. Så jävla korkat. För vad kan man egentligen säga? En svag Knausgårdroman är ändå fyra plus.
Men nu sitter jag här igen, med Karl Ove Knausgårds senaste roman Det tredje riket framför mig. Det första jag gör är att trä av pappersomslaget, som varit fult genom hela denna svit (Morgonstjärnan, Vargarna från evighetens skog, och nu Det tredje riket). Varje del är fristående, även om en hel del återkommer, om än ur nya perspektiv och synvinklar. Det som var helt centralt i en del är något perifert i en annan, och så vidare. Gemensamt för alla tre delar är som många kanske fattat, den här (jävla) stjärnan. Jag tycker att det i mångt och mycket är tre starka, läsvärda romaner, men jag förstår helt ärligt inte syftet med stjärnan. Det känns som att den ska fungera som berättelsens motor, att allt som händer på något sätt ska kunna spåras tillbaka till denna mystiska stjärna. Låter det inte ganska B? Jo, jag tycker det, och jag tycker framförallt inte att det behövs.
För Knausgård är verkligen en av vår tids stora berättare, jag älskar karln, och även när han inte skriver autofiktivt har han en otrolig förmåga att beskriva det mänskliga. Det genomgående temat för romanen upplever jag är hur ett antal karaktärer pushas ut från sin comfort zone, från konformiteten och sina tidigare uppfattningar. Stjärnan, förstår man, ligger på ett eller annat sätt bakom dessa drivkrafter som väcks i karaktärerna.
När han går in i rollen som Geir, som Line eller någon annan sitter mycket mitt i prick. Av alla bokens delberättelser är dessa två de som tilltalar mig mest. I delen om Line skildras en ung flickas attraktion till en äldre, farlig kille. Han är en del av den norska black metal-scenen, och blir därmed viktig i och med att mycket i berättelsen kretsar kring det brutala mordet på tre medlemmar ur ett metalband. Tre av fyra medlemmar hittas mördade och flådda i skogen, medan den fjärde och sista är på rymmen. Här lyckas Knausgård skapa en ganska hög spänningshalt, ibland känns det som att man läser en stabil deckare med Knausgårdianska inslag. Kul, ändå.
Men här kommer vi till ett av romanens problem. Med denna triad av romaner med svulstiga titlar har Knausgård uppenbarligen en vilja att ”fly” från Min kamp och allt vad det innebär. Förståeligt. Han har blivit så synonym med autofiktionen, att människan Karl Ove Knausgård har blivit jaget i Min kamp. Att han vill bredda sig och skriva en mer klassisk roman med fiktiva karaktärer och en tydligare handling är nog bra, hur mycket man än i teorin gärna skulle slakta ytterligare sex delar av Min kamp. Ni hör ju, jag bearbetar fortfarande att gamla Knausgård är död. Eller är han det?
Det är i karaktärernas trovärdighet som jag ibland känner att romanen spricker en aning. Är det verkligen realistiskt att läkaren Jarle varvar ner efter en omtumlande dag med att läsa Pessoa och lyssna på Schubert? Självklart är det inte helt otänkbart, men oddsen är så pass höga att jag ändå hajar till, hinner tänka att det måste vara Knausgårds jag som lyser igenom. Återigen, Min kamp-skadad. Egentligen vet jag ju att man måste separera sånt där, det är Jarle som pratar och inte författaren själv. Men han har ju inte gjort det lätt för sig. Vi som läser Knausgård gör inte det nödvändigtvis för att vi tycker att baksidetexten till Tredje riket är så brutalt lockande, utan för att vi vill tillbaka till universumet där Knausgård regerar. Det är ett namn och ett författarskap som förpliktigar.
Det ska dock sägas att det är kul att läsa när han sömlöst hoppar mellan olika jag (alla delar är skrivna i jag-form, men från olika ögon). Han gör det bra, den lite torra Syvert lyssnar på ”gamla, goda Metallica” när han åker bil och tonåringen Line får ”fjärilar i magen” när hon ser sitt kärleksintresse. Här måste jag dock lyfta en del i Knausgårdsrunket som faktiskt är över gränsen. Jag minns något avsnitt av Alex och Sigge när de pratar om hur Knausgård medvetet skriver dåligt, uttrycker sig klyschigt, för att hans karaktärer gör det. Och att vi som läsare på något sätt ska förstå att det är det som försiggår. Och ja, sen jag hörde det så är det så jag gör! Varje gång jag läser något ”dåligt”, såsom just ”fjärilar i magen” som en beskrivning av kärlek, gör jag en live-översättning i huvudet, där jag snarare väljer att se det som ett högtflygande stilgrepp. Jag vet faktiskt inte vad jag tycker om detta beteende.
Jag ska ärligt säga att jag blev besviken på Det tredje riket. Visst, man flöt igenom den. Detta inte enbart för att jag åtagit mig att recensera den. Utan så är det alltid med Knausgård, och med andra riktigt stora författare: Det är lustfylld läsning, och det gillar vi. Sen är det ju det här med att knyta ihop säcken, att läsningen ska avslutas med en slags känsla av att vara i mål. Där är jag mer kluven. Jag finner mig själv irriterad när jag har mindre än femtio sidor kvar, och tänker att han omöjligen kommer att få ihop alla loose ends. Om han nu ska ta på sig att skriva en roman med en början, mitt och ett slut, så måste jag på något sätt få det behovet tillfredsställt. När jag slår igen boken känns det snarare som att jag läst fem mindre, halvfärdiga romaner än en halv tegelsten. Kanske kommer det fler delar i sviten, kanske inte. Ska jag vara helt ärlig tycker jag gott att det kan räcka så här, trots en del fina stunder. Testa något nytt, why don’t you?
