Descartes dotter – Magnus Florin

Till sängs. Descartes till Francine: 

– Sjömännen är misstänksamma. De tror att du är farlig. 

Francine: 

– Jag som är så liten, jag som knappt finns. 

Året är 1649 och René Descartes ska resa från Amsterdam till Sverige. Utöver sina papper och paltor har han också med sig en liten kista med dubbla lås. Därinne finns hans dotter, Francine, som dog när hon var fem. 

Resan till Stockholm beräknas av kaptenen ta ungefär en knapp månad. I själva verket blir det en svårare, brokigare och farligare väg än vad någon av dem kunnat föreställa sig. Medan de glider förbi mytomspunna platser som gett upphov till sjömanna skrönor eller tvingas stanna för att vänta på bättre väder, så lär de känna varandra ombord. Den store filosofen har mycket att berätta om världen, och besättningen har många frågor de vill få svar på. Descartes själv lär sig mycket litet av de övriga ombord – om man då inte räknar med dottern som han talar med varje natt. Francine ställer rätt sorts frågor, som gör att den store filosofen måste erkänna att han faktiskt inte vet allt.  

Sakta men säkert börjar en hemsk smitta härja ombord. Någon insjuknar och dör, roller omfördelas och världsalltet skakas i grunden. Kommer de över huvud taget komma fram till Stockholm levande? Viskningar om att filosofen är galen genererar bankande på dörren med hot om våld. För vad han än har i den där kistan med dubbla lås måste det vara något som fört otur med sig ombord. 

Descartes dotter är en berättelse baserad på den verklige René Descartes och hans sista resa, men innehållet är sprunget ur författarens fantasi, med viss verklighetsförankring i de texter som Descartes efterlämnat. 

Berättelsens uttryck påminner till mångt och mycket om ett pjäsmanus: Det finns inga anföringsfraser efter replik, utan den som talar föregås av sitt namn. Scenangivelser skrivs ut på samma sätt, för att visa hur vi förflyttar oss. Amsterdam. Nordsjön. Kvällsvard hos kaptenen. Det ger riktlinjer till vår scen. 

Även de utskrivna tingesten där allt från kläder till peruker räknas upp likt rekvisita ger känslan av att vi bevittnar ett kostymdrama. 

Som läsare kan detta förvåna, men knappast om man känner till författarens bakgrund inom dramaturgi och teatervärlden. Det är visuellt, betraktande, och lätt att se framför sig. 

Men det är också ett tacksamt sätt att ta sig an en historisk person, eftersom man kringgår det annars starka greppet att gestalta från karaktärernas introspektiva perspektiv. Därmed frånsäger man sig också från att inkräkta på den reella personens integritet. Få gestaltningar, många underfundiga repliker – vilket helt enkelt är baserat på det vi känner till om den historiska personen, men också fördomar. 

Berättarperspektivet är utmanande men lekfullt. I bokens beskrivande delar finns där ett tydligt jag (Descartes) som talar. I dialoger eller replikskiften skrivs han dock ut i tredjeperson. Detta blir intressant, inte minst i relation till Descartes analyser om levande och död, om djur eller tingestar, om kropplös eller själlös. Den som lever med fri vilja att styra sitt liv är subjektet, menar han, men lever då Descartes av fri vilja, sett till hur vi å ena sidan får tillgång till jagets drivkraft och å andra sidan betraktar honom utifrån? Kunde han lika gärna varit ett väggur, någon som bara är? Som hjälplöst tickar på men utan att kunna styra tiden? 

Denna berättarteknik ger också sken av att man som läsare bitvis tjuvlyssnar till en dialog vi inte har tillträde till –  inte helt olikt sjömännen som dag som natt lystrar till Descartes dialoger med dottern. 

Descartes pratar med nästan alla på skeppet. Barberaren, prästen, kaptenen, kaptenshustrun. Alla tar hans ord för sanning, alla ger honom rätt innan han ens svarat på frågan som ställts. Och Descartes är van vid denna behandling. Han svarar på tilltal som om allt han säger är objektivt sant. 

Dottern Francine vill alltid lära sig mer. Hennes pappa vet allt. Descartes förklarar och förklarar. Det enda han inte verkar förstå, och där han till och med vågar erkänna sig själv som aningslös, är döden. Detta manifesteras i samtalen med dottern om hennes existens, men också när han pratar om sin döda mor. Ibland säger han att hon dog 16 dagar efter att han föddes. Ibland sju månader. Det är som om döden förhåller sig ogreppbart för honom. Så ogreppbart att det aldrig går att veta vem som lever eller är död. Francine är den enda som kan lära honom något alls, kanske inte så mycket om döden –  men om livet, och vad det innebär att leva. 

Descartes dotter är en tankeväckande och intressant bok där man får svar på hundratals frågor men knappast blir klokare. Det är en intressant och givande läsning, där gränsen mellan genialitet och galenskap hela tiden suddas ut.