De andra – Toni Morrison

Hur ska man försöka förstå ett författarskap? Hur sammanfattar man en mästares verk? Det är för många läsare, i alla fall för mig, överväldigande frågor och bidragande till att jag läst förhållandevis få Nobelpristagare. Det är väl som med all konst: utan verktygen, förförståelsen eller ett hum om verkets kontext så är det svårt att på riktigt förstå. 

Det är här vi som läsare kan tacka och ta emot Toni Morrisons De andra. Toni Morrison var och är en av de mest betydande rösterna inom både sitt fält och sin generation. Som den första svarta kvinnan någonsin tog hon emot Nobelpriset i litteratur år 1993 med motivationen: “[…] who in novels characterized by visionary forse and poetic imprint, gives life to an essential aspect of American reality.”

De andra, översatt av Helena Hansson, är en till ytan tunn skapelse på under hundra sidor och innehåller några av de sista texterna Morrison skrev. De sex kapitlen är baserade på manus från hennes föreläsningsserie på Harvard och utforskar de teman som varit centrala i hennes författarskap – ras, utanförskap och framförallt människans fallenhet för att alienera det vi inte förstår genom att skapa “de andra”. Som läsare ges man flertalet “aha”-upplevelser och lämnar varje föreläsning berikad.

Den som kan sin Morrison kommer här att få se en ny sida av henne. Toni Morrisons annars prosaliknande stil har bytts ut mot det akademiska. Det är en tung läsning och det skulle inte förvåna mig om De andra redan pryder flera litteraturlistor runt om på universiteten. Genom läsningens gång slås man av vilket privilegium det är att få en direkt tillgång till denna ikons tankar. De andra ger den lyckosamma möjligheten att få ta del av hennes intellekt genom ett akademiskt perspektiv. Höjdpunkten är att få lyssna till Morrisons reflektioner kring rasismens roll i litteraturen och hur det format berättandet hos bland annat Ernest Hemingway. 

På ett personligt sätt riktar Morrison även uppmärksamheten till sina egna romaner och ger läsaren en inblick i de val hon gjort i några av sina kändaste romaner. Exempelvis berättar hon om konstnärliga val som gjorts för att dekonsturera läsarens uppfattning av karaktärernas hudfärg. Med generositet delar hon med sig av inspirationskällor och källmaterial från historien som tillsammans bildar en mosaik av ett genis tankemönster. Det är en djupt lärorik och inspirerande resa att följa med på. Vare sig om man är nybörjare till Morrison eller en trogen läsare, är det här en bok som inte får missas.