Bröd och mjölk – Karolina Ramqvist
Jag vet inte vad det var som hade hänt henne den natten, men jag antar att hon var hos honom. Senare skaffade hon en stor vit mikrovågsugn som jag skulle ha att värma mat i när hon inte var hemma.
Bröd och mjölk – två ord som kan väcka så mycket känslor. Bröd kan ge utlopp för historisk analys, mjölk för politisk diskussion, båda kan trigga rädslan för allergi. Bara för att nämna några få associationer till orden. Men ordens innebörd går förstås mycket djupare än så. Faktum är att alla människor oavsett kultur, uppväxt och livsstil har en känslomässig relation till mat. Kanske inte bröd eller mjölk. Kanske är det höstgrytan din pappa lagade när du var sjuk om vintern. Kanske är det längtan efter sockervadd, trots att du aldrig ätit det. Minnen och sinnen vävs samman till en känslostorm i ens inre, det basala behovet att äta blir plötsligt en del av dig, den tänkande människan. Detta skriver Karolina Ramqvist om i boken som heter just Bröd och mjölk. Förmodligen reagerar du på titeln, det är ju nästan omöjligt att inte göra det, och dessa tankar eller känslor är värda att ta vara på när du dyker in i Ramqvists värld.
Vi följer en vuxen kvinnas berättelse om sitt liv i relation till mat, eller maten om man ska vara exakt. Hennes mamma är inledningsvis noga med vad dottern stoppar i sig, men maten är sällan så god som flickan önskat att den skulle vara. Maten är aldrig som mormors mat. Eller som pappas. Flickan har en tydlig bild av vad hon gillar och inte gillar att äta i väldigt tidig ålder. Hon avskyr grädde och smör och tårta. Men konstigt nog förvandlas risgrynspuddingen till det godaste hon någonsin har ätit när mormor har i en stor klick smör på toppen och serverar. Varför, undrar den vuxna kvinnan. Är det maten hon (o)gillar, eller omständigheterna de serverats i?
Berättaren tar läsaren med sig genom sin uppväxt på ett relaterbart vis, och vikten hon fäster vid smak och lukt gestaltar hur vi uppfattar hennes minnen. När hon tänker på mormor så tänker hon på kanelbullar. Och när hon äter en kanelbulle så tänker hon på mormor. På så vis resonerar berättaren kring hur maten fullkomligt tar kroppens sinnen i besiktning. Hon beskriver på ett, ja, nästintill romantiskt sätt hur hon äter en mandarin för första gången. Hon minns skalet, lukten, smaken, konsistensen – hur otroligt gott det var. Men mandarinen gör även något med hennes kropp, hon får stora nässelutslag av att äta den. Mat tar onekligen över din kropp, utan att du kan värja dig från det. Eller kan du det?
Berättaren beskriver på flera platser i boken att hon inte vill äta vissa saker, tårta och grädde, och att detta är något som hennes nära och kära tar hänsyn till. Hon vill inte smaka på mormors favoriträtt, trots att hon vet att när mormor och morfar växte upp så var det knappast självklart att det fanns mat på bordet och att de själva aldrig skulle vägra något. Men denna vetskap är inte en tillräckligt stark indikation för att hon ska äta det som bjuds. Däremot, när hennes pappa för första gången lagar mat åt henne, mannen hon så gärna vill imponera på, så äter hon upp allt som serveras trots att hon är mätt och kroppen säger ifrån. Här balanserar hon på den hårfina linjen av vad kroppen vill och vad resten av sinnena plockar upp: väger det dåliga samvetet eller strävan efter att bli älskad tyngre än vad din kropp säger åt dig att göra? Eller, mer konkret: vem kan vägra mat och när?
Kanske blir denna fråga som mest närvarande när berättaren lagar mormors risgrynspudding till sin dotter och barnet vägrar smaka. Berättaren blir ursinnig, ledsen, oförstående. Dottern ser inte kärleken i risgrynspuddingen, hon ser inte det berättaren ser. Risgrynspuddingen är inte samma sak för henne som den varit för berättaren. Dottern vägrar smaka, och säger därmed nej till mormors kärlek. Berättaren äter upp risgrynspuddingen själv.
Karolina Ramqvists bok är drabbande, skrämmande pricksäker och trovärdig. Det är en bok som stannar kvar hos en, tvingar en att se till sig själv. Har man läst Ramqvist tidigare blir man knappast förvånad över språkets direkthet, närvaron mellan raderna, det är omöjligt att distansera sig från det man läser; oavsett vad man själv har för relation till bokens tematik. Och kanske är det just på detta sätt vi måste prata om mat, direkt, rakt och naket, för att närma oss kärnan. Först då, genom att låta oss resonera kring ens egna smakminnen, kommer vi landa i varför det skaver i oss med titeln Bröd och mjölk.
