All min kärlek – Agnes Lidbeck

Petras man, Johannes, är död. Likaså hennes barndomsvän, Julia. Vad som kvarstår är tre vuxna barn och ett tomt hus där en änka lever. 

Petra är duktig, och har varit duktig hela sitt liv. Hon arbetar som läkare, odlar och pysslar, och har levt med tillräckligt mycket crazyness och passion för att kunna dra sig tillbaka från ung-och-dum-åren med en alldeles lagom stark nöjdhet. Hennes man Johannes var jurist, och så pass förutsägbar att han köpte ett hus på den skidort där hans föräldrar har stuga för att bevara sina soliga, vintriga barndomsminnen. De är – var – ett vackert par. Ett perfekt par, skulle somliga kalla dem. Livet bestod av trädgård och födelsedagsfiranden och vardagspussel. Så varför känns då Petras liv så tomt, när hon nu står med minnena kvar? 

Många år tidigare, när Petra och bästisen Julia inte var mer än 22 år gamla, satte de sig på ett tåg för att åka iväg på skidresa och träffade då Johannes och Axel. Petra och Julia gör allt tillsammans, trots att de är så fruktansvärt olika. Julia tycker att Petra saknar agens, Petra tycker att Julia är störig och pinsam i sin övertygelse. Framför allt är Julia intresserad av politik, och Petra är intresserad av allting annat. I vilket fall, så delar de sittplatser med två killar som ska till samma ställe som dem.

Johannes är tråkig, och ingen av tjejerna är egentligen intresserad av honom. Han drömmer om att bli ”nästan som sina föräldrar, men inte riktigt” – som alla andra med liknande uppväxt som han själv gör. 

Axel har en mörk, mystisk laddning kring sig som lockar dem båda, fast på olika sätt. Julia bråkar vilt med honom, de är båda människor med starka åsikter och viljor, och Petra dras till drömmen om personen hon skulle kunna vara vid hans sida. Spontan, öppen, rolig. Farlig? 

En ödesdiger kväll förändras Petra och Julias relation för gott. Julia lämnar Petra och åker hem från skidorten. Petra blir kvar i Axels armar och stannar där. 

Flera år senare korsas deras vägar på nytt. Petra och Johannes, Axel och Julias – men kanske främst Petra och Julias. Kärleken finns där någonstans och pickar som ett litet harhjärta, men allt har samtidigt förändrats. Och ändå är allt precis som det en gång var. 

All min kärlek är en bok som döljer fler lager än innebörden av den stoiska självklara kärleken – i den mån kärlek ens kan vara självklart. Svartsjuka, missunnsamhet, besvikelse och småaktighet fyller berättelsen på ett så organiskt och självklart vis att man aldrig tvivlar på karaktärernas egenskaper, och inte heller på livet de skapat åt sig själva. Detta är föga förvånande om man läst något av Lidbecks tidigare verk, där en stor behållning finns i just övertygelsen att skapa mänskliga, och därmed bitvis fula och fullt normala, karaktärer. För människorna i Lidbecks böcker, är sannerligen … mänskliga.

Petras självklara övre mellanskikt i samhället står som en tunn hinna mellan henne och Julia där bästa vännen hela tiden försöker få henne att förstå. Politik och världsläge rör inte Petra, trots att det verkar bekomma många andra. Inte ens när hon själv drabbas av ett politiskt laddat angrepp – där hon hålls fången mot sin vilja på ett hotell – bekommer det inte henne på djupet; hennes juristman ser också till att få henne därifrån. Och när Petra kommer hem har hon ingen aning om vilka som hållit henne där och varför. Det är att vara privilegierad. Medan Julia däremot plötsligt är borta, som ur tomma intet, för vem kan rädda henne ur farliga knipor när en politisk, aggressiv organisation är ute efter henne? Petras värld är för liten för att hon ska förstå varför och hur vissa människor bara kan försvinna så där. 

Berättarperspektivet utgör den grundläggande förståelsen för vad som är verkligt i skeendet. Vi följer både Petra i nutid, Julia i dåtid, Johannes litegrann. Där förstår vi vad som blev. Däremellan kastas vi tillbaka till utgångspunkten, när allt förändrades mellan dem, för att förstå varför. Scenerna krokar hela tiden arm i varandra, på ett sömlöst vis. Vi följer samma scen, ett tydligt skeende men med skiftande blickar. Den gemensamma nämnaren är upplevelsen av att de alla givit all sin kärlek, och att den andra aldrig förstod.