Bokmässobloggen: Svitfest, schmitfest
Efter många år av trial and error har jag lärt känna mig själv: Jag gillar inte fester. Ändå kan jag bara tänka på en sak. Efter gårdagens misslyckande måste vi gå på en svitfest ikväll. Det spelar ingen roll hur hårt Jan Emanuels fest i Gothia Towers floppade förra året. Det spelar ingen roll hur många gånger [redacted] har berättat att svitfesterna var bättre när det var JCA som höll i dem. Jag är bjuden på Bokmässans inte-så-hemliga middag och måste gå dit.
En perfekt bild uppenbarar sig tvärs över gatan medan vi äter frukost på Tony’s: köbildningen utanför mässan. Som svensk ägnar man halva sitt liv åt att stå i kö: skolkön, matkön på Södra Latin, bostadskön, den här kön. Man är beredd att betala hundratals kronor och vänta i Sveriges regnigaste stad för att vistas bland böcker. Men inte att läsa dem.
Får jag skriva något utan att alla börjar skrika på mig? Lena Andersson är jättesnygg. Plötsligt förstår jag vad Lyra Ekström Lindbäck menade när hon sa att jag hade en “Lena Andersson-lesbisk utstrålning” till min tjej igår – idag är jag beredd att hålla med. Som vanligt sitter vi i Expressens monter. Ingen vet riktigt vad samtalet handlar om, men Andersson och förläggaren Svante Weyler ägnar det åt att klanka ned på nobelpristagaren Gabriel García Marquez. Weyler tycker också att barn ska sitta ned och lära sig att hålla tyst.
Kan ni gissa? Min flickvän och jag svänger förbi Timbros monter igen. Just when I thought I was out, they pull me back in. Den här gången lockar de en med Mikaela Blomqvist, en av Sveriges ledande kritiker och den andra hälften av podcasten Gästabudet, i ett samtal modererat av kollega Eric Luth. Först Lyra, nu Mikaela – hur har kapitalet satt sina klor i Sveriges bästa kritiker? Spelar ingen roll, det är ett erbjudande jag inte kan neka. Inte min flickvän heller: hon viskar till mig att Mikaela är hennes frikort.
Jag kommer ur balans. Återhämtar mig inte förrän jag förstår att det här är det första samtalet hittills som handlar om litteratur på en kvalificerad nivå, ett samtal om litteratur snarare än kring. Inför publiken bestående av stockholmare hävdar Mikaela att Samlade verk av Lydia Sandgren inte alls är en göteborgsk roman, utan en Stockholmares romantiska fantasi om Göteborg. Men vad är Göteborg om inte en Stockholmares romantiska fantasi?
Därefter kliver vi in pinsamt sent till ett seminarium hos Renate förlag om ambientlitteratur, litteratur som inte kräver uppmärksamhet. Elis Monteverde Burrau, Anna Axfors och Kristoffer Leandoer konstaterar i enighet att projektet har misslyckats; litteratur fortsätta kräva uppmärksamhet. Men det spelar ingen roll, deras ambienta romaner verkar alla vara hits, och Leandoer är oerhört charmig. Anna lyfter en av mässans viktigaste iakttagelser: berättelselöst berättande har blivit corporate, till och med Little Jinder inleder sitt sommarprat med att det är no plot just, vibes. Elis avslöjar därför att han som ett performancekonstverk på Bokmässan tänker sitta och knyta ihop säckar.
Ännu en gång tillbaka i Sveriges enda monter där Stig Larsson intervjuas av Anna Hellgren, Expressens litteraturredaktör. Enligt programmet skulle Victor Malm intervjua honom, men nu står han istället bredvid scenen och skrattar åt Stigs fabulerande. Jan Guillou har fått en utmanare i tävlingen om mässans starkaste personlighet i år. Stig inleder starkt med att fråga om varför andra personer hörs under hans samtal. Anna svarar: Det pågår ett annat samtal i montern bredvid.
Observera: Alla likheter med verkliga personer i följande avsnitt är sammanträffanden.
Efter en kort förfest på ett hotellrum som klimatministerns pojkvän har hyrt beger sig hälften av oss iväg till Bokmässans inte-så-hemliga middag. Min flickvän är däremot inte bjuden; arrangören vet nog inte vilka hennes föräldrar är. Vid entrén till Gothia Towers ser vi the usual suspects: en poet som samlar på Hjalmar Bergman; en influerare-turned-låtskrivare och hennes kille från Augustprisets jury; två journalister från samma vänstertidning, en med kalufs och en med mustasch; en it-girl som tycker att änglar är coola; en kriminellt produktiv tidskriftsredaktör och ett gäng unga poeter. Ett nytt (men välkomnat!) inslag är dessutom två kollegor från i somras. Victor Malm anställer tydligen bara 1.70 långa killar.
Arrangören, som jag tror heter Ebba eller Ella, men kanske också Helene, leder oss genom mässan bort till en hiss som tar oss ned till källaren. Där står servitörer på rad och bjuder på tarteletter och mousserande vitt. Någon skämtar om att strippor tillhör restaurangfacket.
Äntligen middag. Tre rätter vid långbord. För att bete mig håller jag alkoholen som det verkar finnas en obegränsad mängd av på ett bekvämt avstånd. Det spelar ingen roll; jag vet ändå inte hur man beter sig. Så jag börjar berätta om mina neuroser inför bordsgrannarna – två tjejer från spalterna, båda kända för sin matlagningskonst – och orera om hur Thomas Bernhard är precis som jag. Eftersom DN:s Krogkommission har konstaterat att kulturjournalister som skriver matkritik är ett hot mot demokratin väljer jag att vara tyst.
En jeansklädd journalist undrar också vad han gör där. Visst har arrangören ett intresse av att lära känna unga politiker, journalister och influerare, men varför unga poeter? Är det här journalistik? Nej, detta är mytbildning, men vi är inte reportrar (konstaterar vi) och fyller på våra glas. Samvetskval sköljs enkelt ned med bianco veronese. Journalisten med kalufs läser upp Victor Johanssons krönika (läs: sexuella fantasi) om vänstertjejer. Influeraren-turned-låtskrivaren läser upp en dikt.
Långsamt bär vi oss av mot Elite Park Hotel – bloggen är inte sponsrad, jag gillar bara namnet – på Avenyn. Instruktionerna vi har fått är tydliga: prata inte med vakter, titta inte på dem och ställ under inga omständigheter några frågor om hur bra drag det är på svitfesten. Vi tar ett varv förbi baren på Park för plausible deniability och för att plocka upp min flickvän. Mikaela Blomqvist följer också med.
I hotellobbyn ser en vakt oss. Han frågar: Vad gör ni?
Vi: Vi är på väg upp.
Vakten: Varför?
Vi: Vi vet inte.
Vakten: Varför?
Vi: Vi vet inte.
Vakten: Ni vet inte?
[Vi vänder om och går tillbaka till baren.]
[Vakten slänger ut oss från Park.]
Ute på Avenyn säger Mikaela Blomqvist att hon ska visa oss Göteborg. Vi går förbi fyra eller fem barer innan vi upptäcker att alla stänger klockan tolv. En bartender drar ett finger längs halsen mot oss genom ett fönster. När någon lyfter Ölstugan tullen invänder Mikaela att man inte går till Ölstugan tullen i Göteborg, och jag svarar att det är orättvist att kalla den baren stockholmsk när stockholmare inte heller går dit. Tillbaka till Park, dags för rond två.
Inne i baren är det smockfullt. Bokstavligen omöjligt att vara här. Max håller ett tal om att man först måste uppleva världen för att få skriva om den, inte bara sitta uppe i sitt elfenbenstorn och skriva för andra elfenbenstorn. Ingen håller med. Problemet med Park är inte att folk i allmänhet är analfabeter, utan att de är för många; inte ens en norsk bokreform hade kunnat rädda den här platsen. Mikaela ger sitt glas till min flickvän och går hem, troligen ivägskrämd av Max existentialistfilosofi. Vi kommer aldrig upp till svitfesten.
Jag gick på bokmässan 2024 och fick inte mer än Mikaela Blomqvists öl.
