Bokmässobloggen: Osexigt och oironiskt
Man kan tro att vi är på väg mot Lars Kepler-mässan. Det (inom litteraturen) unga författarparets ansikten pryder väggarna på såväl Stockholms centralstation som det kinesiskt ägda tåget mot Göteborg. Två ansikten som man ser tvärs över en bar. Jag, numera Sveriges snålaste kille, har sovit tre timmar för att slippa betala för min tågresa; en halvtimme mindre och jag hade börjat hallucinera. Det slår mig att den enda boken jag har med mig är Alexander Ahndorils Regissören från 2006, innan han blev ena halvan Kepler. Måste hitta honom, be honom signera den igen – den är redan signerad med en homoerotisk hälsning till min flickväns far – och ropa: Jag älskar ditt tidiga material!
Ingen älskar fria media lika mycket som Bokmässan. När de ser mitt presskort vid entrén viftar de in mig till höger. Ingen visitering. Journalister likställs än så länge inte med terrorister i Sverige. Min flickvän – privatperson och nepo baby – får givetvis följa med. Presspasset öppnar alla dörrar. Om alla hade den här respekten för media hade demokratin inte varit i kris, men de hade också röstat på Folkpartiet. Omöjligt att säga om det vore bra eller dåligt.
Efter en snabb détour på tankesmedjan Timbro – de unga liberalerna är hemskt trevliga, trots att deras kavajer är för trånga – för att lyssna på Lyra Ekström Lindbäck gör vi som alla litteraturintresserade: slinker iväg till ett seminarium på Dagens ETC (uttalat et-cetera för att markera distans) om sexskildringar med bland annat Linda Skugge. Hon säger något om att hon känner sig mer som [redacted] som skribent och författare än som OF-modell. Säkert sant, dessvärre vulgärt. De vanliga åsikterna om sexskildringar lyfts: sexskildringar måste bidra till handlingen, fylla en funktion, de måste vara gestaltande, och så vidare. Plotcels allihopa, tydligen. Ingen lyckas däremot förklara vad en gestaltande sexskildring är. Eller varför de inte skulle bidra till handlingen när intrigen stavas livet. En sexskildring med en funktion? Låter som en avancerad leksak. Nej tack.
Utanför Expressens monter krockar jag i författaren Jerker Virdborg, Sveriges näst bästa minglare efter Leif Pagrotsky, och frågar honom om han känner igen mig. Han säger: Ja, men minns inte ditt namn. Aj. Nämner att vi har hälsat på varandra på fester kring Stureplan. Han drar vapen: Vilka fester? Aj, igen. Måste pareras. Jag nämner en gemensam vän och han avslutar: Så nära vänner är vi inte.
Strax därpå krockar jag i Expressens biträdande kulturchef, Valerie Kyeyune Backström. I hopp om att lirka fram lite bra hörsägen berättar jag allt skvaller som jag har plockat på mig för henne (men berättar inte att jag har läst det mesta på Twitter). Skvaller som inte kan gå i tryck utan utgivarproblem. Valerie är måttligt imponerad. Två timmar senare publicerar hon en krönika om att ingen är otrogen på Bokmässan längre. Inte ens kåta på mingel.
På en debatt vid Svenskans monter där Victor Malm skulle delta får vi höra ett rykte om att Victor har ställt in – han har blivit “upptagen” med Joyce Carol Oates, världens ledande twittrare. Efteråt hälsar min flickvän och jag på några unga poeter. De verkar hata oss.
Tillbaka till de trevliga liberalerna på Timbro.
Vi har planerat in en öl med Lyra i Bokmässebaren. Allt är täckt i äckligt rött porrljus och ett musikquiz pågår i bakgrunden, ett fyllt med låtar som varje person med självrespekt låtsas att han eller hon aldrig har hört förut. Stämningen är finlandsfärja. Efter en halvtimme skriver Lyra att vi ska komma till releasefesten för Ludvig Köhlers Mejl i Ellerströms monter. Vi hör ingenting av varken Köhler eller förläggaren från Sveriges bästa förlag, men det bjuds på rikligt med vin.
Lyra tycker att det är hemskt kul att vi tre killar omkring 1.70 – jag, Max Hjelm, Henrik Dalgard – alla bär udda kavaj med slips. Jag nämner att det är anti-grisch och progressivt, Max har en teori om att det egentligen är män som borde skyla sig. (Den här talepunkten, att patriarkatet finns men att det borde vändas mot män, kommer att bli ett återkommande tema över helgen.) Min tjej fångar slipsarna på bild och lyckas dra iväg Lyra. Har de – båda före detta lesbiska – ångrat sig? På något sätt hamnar jag i ett lätt gräl med Max, ledarskribent på DN, och Björn Werner, Sandra Beijers kille, om podcasten Red Scare. De har en moralpanik över hur podden de senaste åren har radikaliserats i riktningen pro-Trump. Hemskt att snygga, smala tjejer också kan vara onda reaktionärer, säger de. Dessutom är de inte ens unga längre. Jag svarar att det är borgerligt att ha en humanistisk människosyn.
Plötsligt uppenbarar sig Dante Löfmarck. Så här ser han ut, ironins värsta fiende: blond. Han är trevlig och förvånansvärt timid, inte alls en konträr bråkstake. Vi småpratar om hans gärning som kritiker. Max tar en bild med honom och twittrar den bredvid en annan bild tillsammans med Horace Engdahl från förra årets bokmässa. Dante/Horace, Sveriges enda man. Enligt Max: enda kvinnan också! Plötsligt oroar jag mig för Dante. Varför måste han debattera ironisk poesi med Ali Alonzo senare ikväll?
Bråk är inte ironiskt, det är känsligt. Och de unga poeterna verkar vilja bråka.
