Bokmässobloggen: Jag gillar inte fredag
Det är fredag. Jag är taggad, men tyvärr gravt bakfull, när jag ställer mig i kön till ingången. En anställd skriker ”Press! Här!” och jag får gå före hela raddan. En stackars kille på sexton vårar hakar på mig tills samma röst skriker igen: ”DU DÄR, DU ÄR FAN INTE PRESS, DU ÄR GYMNASIESTUDENT, GÅ TILLBAKA” och jag känner oj, jobbigt läge. Inte hade jag velat bli outad som dittvingad gymnasieelev inför mässans betalande besökare.
Snart får jag dock uppleva samma sak: jag släpps inte in på någon av de tre(!) seminarierna jag intresserar mig för. Jag får istället sitta i Crimetime och äta min ärtpasta. Jaha, det här är verkligheten. Runa joinar efter att utsatts för samma förnedring och vi hör några tonårstjejer skrika exalterat och hon säger helt allvarligt: ”Är det Joyce Carol Oates som kommer nu?” Det är dagens roligaste sägning. Det säger något om nivån. Jag får förklara att det nog är Marcus och Martinus som lockar tjejskriken och allt känns lite som en parodi på sig självt.
Satirformatet fortsätter, seminariet vi lyckas komma in på är en bellmanhistoria: en skojare, en poet, en talman…. Andreas Norlén sitter som ett glansigt proslinsdjur intill de andra två: Hanna Rajs kepsbeklädda hjässa och Marcus Berggrens hela person som bara är Göteborg. Tyvärr gillar jag inte programledaren Olivia Bergdahl då hon redan från start glömmer att lämna utrymme för applåder åt Hanna Rajs, samtalets egentliga stjärna.
På andra seminariet börjar jag förstå att det här lilla introjinglet före varje samtal inte är ett skämt, trots att jag skrattat varje gång. Jag är för ung för det här: det påminner för mycket om youtubeeran, vlogga från SPLAY och så vidare, de som vet dom vet. Jag springer till Caroline Ringskog Ferrada-Nolis samtal på skriva-scenen istället. Hon säger något om att poesi är friare att skriva för att det kan sakna narrativ. Jag tänker att det är väl just det som är problemet, det kan sakna narrativ men att många skriver utan avstamp i någonting alls. Då blir det bara dåligt. Saker måste ha sin form för att va fritt.
Bakisheten från gårdagen börjar ikapp mig, så vid tre är jag arg i SvDs monter. Det hålls en poesidebatt om poesidebatten och jag vill försvinna. Ett tafatt försvarstal för poeter som är kvinnor hålls spontant och det är så jävla dumt alltihop.
Resten av dagen passerar i ett sjok. Vi går på samtidsquiz av Ali Alonzo och Essy Klingberg, som är överraskande svårt. Mitt lag vinner trots allt men jag missar prisutdelning för att jag är på toaletten. Lykke tar den fina tygpåsen och jag får ta det som blir över, en tygpåse i kopiatorspappersvit färg. Clara breakar att Maggie Smith är död, men jag upfattar inte namnet då jag aldrig sett Harry Potter. Jag tror i två timmar att hon sa Mange Schmidt så jag börjar googla på Malmörapparen med hits så som Glassigt, men finner inga svar. Någon timme senare är vi på BABO by dusk på göteborgs stadsteater. UKON levererar och det är kul, det är bra med en reko diktläsning i kontrast till allt det flyktiga inne på mässområdet. Snart kallar dock plikten då ännu en poesidebatt ska äga rum så jag rör mig till bokmässan som shapeshiftat till Bokmässan By Night. Dock missar jag halva diskussionen genom att ägna tid åt att hjälpa en vän i nöd. Det gör inget, för debatten är så mjölkad vid det här laget att det inte finns något av värde kvar att hämta. Min vän Zelda har blivit bedragen på 500 kronor för en By Night-biljett som hon aldrig får, så det känns viktigare att lura in henne genom spärrarna. Det går oväntat bra.
Feberdrömmen fortsätter: Min vän Charlie går in i en glasvägg och sen säger han att jag ser ut som Ibiza 2006 på grund av min outfit. Lykke säger att man ser att jag har en powerbank på mig, Adidasbyxorna med kjolen förtäljer det. Runa äter en pingvinstång som proviant. Vi får drinkbiljetter. Della Monde pågår men dragplåstrena Jonathan Unge och Kringlan har ställt in i sista sekund. Vi rör oss fram och tillbaka och kan inte bestämma var vi ska. Jag är fortsatt bakis, trots nu otaliga återställare, det är folk överallt men inget roligt som egentligen händer. Jessica Gedin går förbi och briljerar som vanligt med sin blotta existens, jag har lovat att “hälsa från mamma” men är too stunned to speak. Vid hemgång konstaterar vi att By Night är så himla kasst. Jag gillar inte fredag. Fredagen är veckans bästa dag men uppenbarligen inte på bokmässan.
