Bokmässobloggen: Att dygna eller att icke dygna?

Som en del av den dekadenta litterära världen är det få saker som kan få mig att gå upp kl. 04:00 i stället för att gå och lägga mig då. Den 26 september är dock startskottet för Bokmässan i Göteborg. Jag tar tåget kl. 06:00 från Stockholms central. Vagnen är proppfull. Det är skortenskragar, yllerockar och påtagligt många som bläddrar genom Bokmässans utskrivna program. Bakom mig sitter tre vänner och skrattar under hela resan. En av dem har en Louis Vuittonväska som de skämtsamt benämner för “Lidingöväskan”. 

Några timmar (och flera misstagna svängar ner för olika gator) senare har jag äntligen kraschan runt halsen. En karta breder ut sig framför mig med hundratals olika små siffror. På baksidan indexeras alla korresponderande utställare. Jag viker pappret och väljer i stället att strosa. Senast jag var på bokmässan var 2019. Det var bara över en dag. Alltid är det lika vilset. Förutom de stora förlagens enorma montrar passerar jag alla olika sorters utställare. I ett hörn ges det ut smakprover på italienska livsmedel, i ett annat pågår ett bokbinderi alla gamla hantverkets konster, i ett tredje säljs det kosmetika. Några av organisationerna jag passerar verkar konspiratoriskt snarare än vetenskapligt lagda. 

Jag slukar en torr ostmacka för 65kr och hinner till brasilianska ambassadens öppningscocktails

Trots att det finns scener utmarkerade på kartan för Bokmässans tre olika teman i år är det inte helt tydligt att dessa är i fokus. Det finns ingen stor banér som marknadsför årets rymd- eller sápmi-tema. Mässans 40-års jubileum märks av på några skyltar. Det är mest i programbroschyren det syns att dessa sätts först i seminarieförslagen. Men där finns också “feelgood-” och “poddscenen” lika väl rubricerade. Joyce Carol Oates är också starkt profilerad. Vid tolvslaget inser jag att jag har vandrat runt länge och inte har ätit på åtta timmar. Jag slukar en torr ostmacka för 65kr och hinner till brasilianska ambassadens öppningscocktails. Det är några familjevänner på plats, och många fler jag inte känner. En del stannar, låtsas vara intresserade, shottar ner en mimosa och rör sig vidare. 

Vid tvåtiden undrar jag vad jag ska göra med resten av min dag. Jag har noterat några seminarier som fångat blicken. Men det finns så mycket att se och flera bekanta jag vill hinna att prata med. Det är trots allt industridagarna. De flesta på plats är antingen media eller utställare av något slag. Jag väljer att skippa Henrik Brandão Jönssons seminarium om Saudade (förlåt Henrik). I stället hamnar jag med några bekanta poeter vid Ung Scen på övre plan. Det blir intressanta diskussioner om gemenskap och obetalt arbete inom den litterära industrin. Bland gästerna och moderatorerna finns bland annat Maria Bodin, Jonathan Brott, och Signe Lo Viklund. När det är klart följer jag med några runt lokalerna. Jag missar den brasilianske författaren Tiago Ferros seminarium och hamnar på en poesiläsning. Publiken sköljs av klyschor. Ali Alonzo går upp och läser. Det är annorlunda. Kanske för att svenska inte är mitt modersmål och jag behöver kaffe. Jag känner mig som en total idiot när jag lyssnar på svensk poesi. Jag rör mig vidare. Avslutar dagen på mässan gör jag i ett översättarmingel med ett glas rött.  

Sedan är det middag med KULT. Jag känner mig som en amerikansk turist när jag försöker betala för spårvagnen. Det blippar inte grönt. Någon kommenterar på engelska att maskinen inte verkar fungera.

Det blir ett glas rött och några öl till. Vid det här laget har jag nästan dygnat, så, det blir ingen plankning på Natur & Kulturs fest. Väl i hotellet duschar jag och tänker på dagen. Det må vara rörigt men det är i detta kaos som det kan bli kul. Planerna omkullkastas av mötet med verkligheten och den sociala kontexten. Bokmässan är ett litet universum. Ordnad oordning. Kategoriserad brokighet. Jag får ta timmarna som de kommer.