Bokmässobloggen: 600 mg antidepp back

Fucking lördag och jag har svårare att vakna än någonsin den här helgen. 

Efter en otrolig insats befinner jag mig klockan 11 på mässan. Det gör även Kristofer Andersson, vars panelsamtal jag är på väg till. Det förvånar mig lite att jag har bättre koll än honom, för han anländer nämligen cirka 15 minuter efter seminariets start. Det är Essy Klingberg som modererar Vad är coolhet? och Andres Lokko talar om vikten av underdog-perspektivet. Andersson pratar om vad han anser är coolt och ej, och ger personexempel. Det är lite för tidigt på dagen för att jag ska kunna formulera en rimlig analys, men tanken slår mig ändå att om han som en snubbe på 40 bast uttrycker att något är coolt, är det verkligen…coolt då? Myrna Lorentzon säger oironiskt att Änglar är coolt. Lokalen blir tyst och Lokko ser ut som han ska gå i två bitar. Det känns väldigt millennial att referera till något så Tiktok-kodat utan vidare eftertanke, det verkligen märks att tjejen hänger där. 

På seminariet Författaren som hora sitter Stig Larsson som en påse chips

Jag flyr hals över huvud från den otrovärdiga panelen som uppenbarligen inte fattar att Skinny Jeans är det nya Coola. På seminariet Författaren som hora sitter Stig Larsson som en påse chips, det knastrar när han pratar och han ser ut att smälta ner i stolen. Jag kvicknar till av det mycket intressanta ämnet om hur författaren som person hör ihop med författarskapet i sig, och njuter av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis nedmontering av moderatorn Johnny Brott som inte kan bibehålla samma linje under samtalets gång. Hon fungerar lite som en tolk mellan de två männen, och sen för hon mig på tankar om att alla bra författare ofta är ganska tråkiga eftersom de gillar att göra sig själv utanför, och vice versa. Att just recensera författare som person istället för verket är en allt mer återkommande sak på kultursidorna, och även om jag såklart är enig om att det inte är nödvändigt är det lite komiskt. Jag själv recenserar nämligen folk i mitt huvud jämt och ständigt, och att ha en “guide” att tillgå på kultursidorna skulle definitivt berika mitt utbud i sammanhang såsom bokmässan.

Trött såsar jag mig in på ett kulturkanon-samtal med EMB (Elis Monteverde Burrau, reds. anm) Donia Saleh, Ebba Witt Brattström och Stefan Lindberg. Tanten precis intill mig i publiken äter ett kokt ägg ur en plastpåse vilket gör henne till en galen människa. Jag har svårt att fokusera men hör att Elis Monteverde Burrau valt Sara Villius kultklassiker Nej, det är en snöklump och känner: vad bra att någon här har koll. Jag blir inte besviken när han vidare understryker att bra litteratur inte är lika med gammal litteratur, efter en fråga från moderatorn Cecilia Düringer. Kanon, vars uppgift är trots allt att få unga mer litterärt bildade, bör enligt min åsikt utgöras av ett tillgängligt och lockande språk snarare än att bokryggen ska samla sju lager damm om vi nu ska lyckas med saken. Saleh säger något om att gubbarna som bestämmer kommer ändå att utan tvekan att välja August Strindberg, vilket roar publiken. 

Det blir alltså en intensiv förmiddag under lördagen. Mitt utlåtande som liknar en uppsats, kan jag berätta speglar verkligheten mycket väl. Jag är söndermald vid 14 och köper en burrito. Allt  har sitt pris och den här kostar 135 för sås utan ris. Det är fruktansvärt slabbigt och jag talar om för lykke hur mycket jag också vill ha en etta på lilla essingen precis som Stig Larsson innan jag gör en googling och inser: gubben bor fan kvar i samma lägenhet som han flyttade in i för tre decennier sen. Wow Stig.

Lykke har viktigare saker för sig än att lyssna på mina långdragna tankesnurror. Hon ska snart ha samtal med Linda Skugge i ETC-montern och jag får agera manager. Vi hämtar barstolar från några missnöjda att sätta på scenen och samtalet som bara håller på i 20 minuter är bra. Men då Skugge får prata lite för mycket jämfört med min Lykke Eder-Ekman, är Selma Bordej som leder samtalet kanske inte optimal för uppgiften. Jag har dock förståelse för saken då Skugge har en ton som också skulle göra mig lite nervös. Hur som är ämnet “självbiografiskt” skrivande är intressant och tycks viktigt eftersom många verkar vara lite dumma i huvudet nu för tiden. Att ta avstamp ur sin egna tillvaro för att sedan stretcha det till en text är mer svårbegripligt hos vissa än vad man kan tro. Därför är samtalet både intressant och givande för dem som behöver en upplysning eller bara lite nya infallsvinklar. 

Klockan är knappt fyra på eftermiddagen när jag ser Lykke krama sin farmor och jag börjar gråta. Jag är 600 mg antidepp back i huvudet då jag glömde medicinen långt från Göteborg, och att se en äldre människa vara stolt är liksom för mycket. Jag tar fort avsked och beger mig mot mitt tåg som snart skall avgå. 

På perrongen tänker jag på vilan som väntar efter ytterligare en 12 timmars resa. Jag tänker på radiotystnad, på träning åtta timmar om dagen och på en essäsamling av David Wojnarowicz som väntar mig där uppe. Jag har för fan varit så igång den här helgen att jag inte behöver några överdrivna sociala interaktioner tre månader framöver. 

Jag tänker på vad Zelda sa till mig när vi tog farväl: låt gå, åter till nykterheten nu då för dig? Hur jag nickade och sa: vi ses nog till jul. Hur jag inte ångrar någonting alls förutom antalet enheter första kvällen, för fan va bakis jag fortfarande är.

Tack och godnatt.