Bokmässan är ett allsmäktigt monster som alla måste tjäna
Min bokmässa börjar med en notis i mobilen. Kvällen innan jag ska iväg till Göteborg publicerar Elis Monteverde Burrau en bokmässodikt med rubriken Det finns bara en regel: prata inte om bokmässan i Aftonbladet. Det känns skönt att det redan är sammanfattat.
I år spelar jag spelet som någon slags NPC (non-player character). Jag glider runt med mitt presspass, jag står i kö, om man kommer fram till mig kan det hända att man får ett quest i form av “Hjälp mig hitta Tone Schunnessons nästa samtal” eller “hitta vart alla får pinnglassarna med strössel på de måste vara gratis har sett så många”.
Mitt första år på Bokmässan var jag förberedd på stämningen. I vår kurslitteratur för förlagskunskap fick vi läsa om mässan som en plats för kommersiell verksamhet och mingel, där det inte bara pågår värdeförhandlingar kring förlagen och de enskilda böckerna, utan också en slags värdeförhandling av människorna som befinner sig där. Författare, kulturfolk, journalister.
I en bok om litterära värdepraktiker citeras en författare som säger att “det enda värre än Bokmässan är att inte vara på bokmässan.” Ibland känner jag att Bokmässan pratas om som något slags allsmäktigt monster alla måste tjäna. En elak kung man vill vara på god fot med, men helst skulle sticka ett svärd i. I ett samtal med en förläggare nämner han att det är en mörk tanke att han måste vara på Bokmässan varje år i hela sitt arbetande liv. En förbannelse.
I en annan konversation med en student från HDK-Valand säger han att han tycker att det är lite pinsamt att vara här. Han hade stött på en bekant och sa att han tyckte sig se hur vännens åsikt om honom sjönk efter att ha sett honom i detta sammanhang.
Jag undrar vem bokmässan egentligen är för?
Den andra dagen på mässan är mina vänner hemma bakis. De struntar i att ta sig mässhallen men är inte mindre “på Bokmässan” för det. Vart befinner sig då mässan, egentligen? I kurslitteraturen och konversationer med folk i branschen så tolkar jag det som att den riktiga Bokmässan, där värdeförhandlingarna sker, är på de sociala ritualerna runt Bokmässan. Närvaro på fester, förlagsmiddagar, en öl på Park Avenue, efterfest på en schackbar, eller en ljuständ middag i källaren under Gothia Towers kan ge många olika typer av kapital.
Det slår mig att det verkar pågå tusentals bokmässor samtidigt, och plötsligt känns den stora mässhallen ännu mer vidsträckt, oändlig. Jag funderar på hur kul mässan är för läsarna som kommer och besöker. Montersamtalen går det knappt att höra något på, folkmassan sträcker sig som en lång orm mellan båsen, seminariumlokalerna fylls fort. Maten som serveras till besökarna i år är bakad potatis. Äe, smidigt? På instagram ser jag hur folk från bokstagram-communityn möts på aw:s och frukost, dricker vin på hotellrum och tar bilder i Bonniers fotobås. Det finns tusentals Bokmässan, en oändlig rad med rum som olika människor försöker få tillgång till.
Det är självklart naturligt att det uppstår mycket runt om ett event som drar så här mycket folk. Kanske är det sociala runt om något som uppstått som en slags belöning för att man uthärdar fyra dagar i rusningstrafiken på mässgolvet? Och att statusstämpeln på vissa inbjudningar är något som helt enkelt vuxit fram. Samtidigt är det svårt att inte tänka på Bokmässan som ett spel där själva mässhallen bara är en av spelplanerna. Det finns en Bokmässa för förläggaren, en för journalisten, en för författaren, en för bokstagrammaren och en för läsaren. Alla rör sig genom samma stad, samma hotell, samma mässhall, men har tillgång till helt olika rum.
Det är lätt att lämna mässgolvet, men kanske lämnar man aldrig egentligen Bokmässan?
Men egentligen borde väl mässan vara bäst anpassad till läsaren? Det känns underligt att komma dit som privatperson och på så vis få den sämsta upplevelsen. Först får man köa någon timme varje dag för att ens komma in. Väl där inne är maten som på en flygplats, dyr och absolut inte det man är sugen på. Utställarna har en egen matsal med varm mat, pressen har ett tyst rum med gratis kaffe. Får läsarna ta straffet för alla andras elände på mässan? Det får bli en undersökning för nästa år.
Nu bröt jag den enda regeln, jag pratade om bokmässan.
