Body double är en hyfsat tidsenlig skildring
Romanen Body Double utspelar sig i en värld där samtidens flyktiga narrativ och just-vibes-estetiken genomsyrar det mesta.
Body double inleds på ett varuhus som liknar NK. En av dess huvudkaraktärer Naomi rör sig sedan genom en stad som liknar Stockholm och Berlin. Miljön kan beskrivas som ett vagt efterhandskonstruerat förflutet: läderremmar på tunnelbanan, stämplade pappersbiljetter, kontantbetalning legio. Datorer verkar finnas, men inte sociala medier. Det är en urban, som det står i bokens inledning och slut, ”hyfsat tidlös bild”. Eller kanske bara 90-tal?
Ett stort brott begås så småningom, men dådet är höljt i dunkel. Två kvinnor möts på ett kafé. Ömsesidig förtjusning uppstår, sedan förälskelse. Men något är fel. Steg för steg omvandlar Laura sig till Naomi, och tar över hennes liv: hårfärg, kläder, arbete, vänner. Det är ett blodlöst mord, där kroppen blir kvar som en skugga av sitt forna jag. Att Hanna Johansson är inspirerad av europeiska 90-talsfilmer med dåligt dubbade repliker ger ledtrådar. Det här ska alltså vara en skev thriller, en katt och råtta-lek. Och som är brukligt i genren skyltar berättelsen tidigt om vad som komma skall:
Att förändra sin identitet så enkelt, säger Laura. Med en hårfärg. Någon tar på sig en peruk, eller en hatt, och plötsligt känner deras föräldrar inte igen dem längre, inte deras närmaste vänner …
”Den här världen utgörs evinnerligen av girl dinner, aprikoser, espresso på kaffebarer och tunnelbanans skrikande mörker”
Det är något befriande att läsa om en nordiskt klingande storstad utan att låsas in i formen ”Stockholmsroman”. Berättelsens diffusa ledtrådar, som mineralvatten, läppstift och trenchcoatar, är också kittlande. Jag vill säga att det här är en skickligt skriven bok med trovärdiga karaktärer. Den inträder fint i en tradition av att från det aviga Sverige vilja sammansmälta med det levnadslätta Europa. Hanna Johanssons stad är en sammanslagning av Stockholm och Berlin, gammaldags estetik men fullkomligt samtida anda och psykologi. Den här världen utgörs evinnerligen av girl dinner, aprikoser, espresso på kaffebarer och tunnelbanans skrikande mörker.
Det existentiella brottet à la Tom Ripley till trots, är detta en roman med estetiska snarare än narrativa anspråk. Och här ligger romanens problem. En tredje part i Body double är den till en början namnlösa (spoilerfri recension) kvinnliga berättaren. Hon har ett ganska ovanligt jobb: transkriberare åt en spökskrivare.
Berättarens kvasijobb är som en analog variant av hybridförlagens affärsmodell: Ge oss 60 tusen så hjälper vi DIG att publicera DIN livshistoria. Kvinnorna – för det är nästan inga män betonar berättaren i förbifarten – talar in sina livsberättelser på band, som berättaren transkriberar och sedan överlämnar till den manliga spökskrivaren.
Skillnaden är att kvinnorna får den lite sökta instruktionen att bara låta munnen gå i bandspelaren – som surrealisternas tjackade automatisk skrift – och ger ett flöde som berättaren omvandlar till text. De parallella kvinnojagens berättelser är jämnt spridda genom boken, ibland som ledtrådar till ramnarrativet, ibland rena noveller.
”Kanske är det en spegling av just vibes-samtiden att berättelsen är så avskalad, liksom autogenererad”
Det lite tungrodda narrativa avsteget föreslår efterhand en förklaring till karaktärernas öden. Men en sådan impuls tjänar inte berättelsens konceptuella estetik. De parallella berättelserna svarar inte upp mot den knastrande energin i relationen Naomi–Laura.
En kollega har sagt att Hanna Johanssons debut Antiken (2020) i efterhand kommer att ses som ett prototypiskt barn av sin tid. Sinnligheten, de tvetydiga relationerna, den svala skandinaviska kvinnan i det solbrända Sydeuropa. Röd sol av Johanne Lykke Naderehvandi och Sigge Eklunds Gruppen, båda från 2023, är fin- respektive mid-litterära exempel på samma trend. Det första barnet av sin tid riskerar dock att bli till nyhetens behag, följa med och försvinna i strömmen. I efterhand framstår Antiken som lite urvattnad, ett samtidsderivat. Och Body double?
Visst finns här obehag. Visst ställs existentiella frågor. Men något saknas. Kanske är det en spegling av just vibes-samtiden att berättelsen är så avskalad, liksom autogenererad.
Det finns magi i världen, tänker hon, och livet är vidsträckt och storartat.
Romanen utger sig för att vilja leva i en sådan återförtrollad värld: sinnlig och spänningsfylld med hot och mord. Ändå känns den i sin estetik och samtidstillvändhet så anemisk.
