Bob hund satsar allt på ett kort en sista gång

Det har rått bob hund-feber i Stockholm hela veckan. En bob hund-matvagn har upprättats på Medborgarplatsen, bob hund-utställningar har inrättats på biblioteket, och det har hållits bob hund-panelsamtal och bob hund-poesiworkshops. Allt som en uppladdning inför det som ska bli bandets 777e: och sista konsert. Är detta syntiga indierockband Sveriges påhittigaste? Listan över deras bravader kan onekligen göras lång. Under sina 33 år har de hunnit med inte mindre än 12 album, en opera samt boken Nybörjartur livet ut. Med sina orange trafikkoner, stökiga sound och teatraliska scenspråk har de utan tvekan nästlat sig in i en speciell del av svenska folkets hjärtan.

Jag anländer till Zinkensdamms IP runt klockan sju, och har då redan gått miste om ett paradtåg som rört sig dit från Medborgarplatsen, samt den första delen av kvällens “uppsnack” – för ja, i ytterligare ett plojigt påhitt sitter två sportkommentatorer i en studio och diskuterar sådant som bandets laguppställning och gitarristen Johnny Essings dagsform. Sedan kliver Martin Kann upp på scen, till stort jubel – alltså bandets art director och skivomslagsdesigner. Han ska hålla “världens största PowerPoint-presentation” (komplett med tekniskt strul, förstås) om bob hunds historia och deras många påhittiga och hyllade skivomslag.

Efter lite ytterligare kommentatorssnack kommer “den olympiske råddaren” upp på scenen, och tänder den stora bob hund-loggans pipa med sin olympiska, överdimensionerade tändsticka, och så har kvällen börjat. Bandet kliver ut på scen, klädda i rött och svart, sångaren Thomas Öberg givetvis iförd sin klassiska svarta ögonmask. Men de sparkar inte igång med någon klassisk dänga. Nej, istället framför de Rök i dina ögon, en helt osläppt låt. Med vacker bakgrundskör och rader som “Jag vill träffa dig igen” känns den som ett vemodigt sista avtryck.

Snart blir det dock dags att torka tårarna – nu börjar bandets klassiker rulla in. Till mina personliga favoriter hör Düsseldorf, vars refrängrad “När jag blir nyfiken står tiden still” blir otroligt levande på denna slutscen. Det är nyfikenheten och kreativiteten som har drivit bob hund genom alla år, och ikväll känns det verkligen som att den extatiska musiken får tiden att stanna. Raderna “Vi gör allting fel / På ett helt underbart sätt” från Hjärtskärande rätt sätter också fingret på bandets karakteristiska losermentalitet, känslan av att allt är perfekt mitt i livets desorienterande stormar av förvirring och motgång.

Publiken – som verkligen består av folk i alla åldrar, alla klädda i ljusblå tröjor med bob hund-hunden på – är engagerad och sjunger med i alla låtar, 18 000 man stark. På scenen leker den charmiga Öberg runt med sina stora trafikkoner, dansar och poserar på sitt klämkäcka vis. Hans gälla nordskånska stämma är i toppform. Konsertens första halva avslutas med tiominutaren Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag; tror jag där Essing och Conny Nimmersjös gitarrer, och Jonas Jonassons många syntar, får blåsa av nya nivåer av rivighet.

I vad som kanske är kvällens segaste parti tas det sedan över en halvtimmes halvtidsvila. Kommentatorerna intervjuar (i desperata och lite väl genomskinliga försök att fylla ut tiden) såväl den olympiske råddaren som Essing. Tekniken strular något ytterligare och den otåliga publiken börjar busvissla. Men sedan kommer bandet ut igen. Öberg har svidat om till sin klassiska svartvitrandiga t-shirt och så dundrar Mer än så kan ingen bli igång. Allt är okej igen. Raden “Jag är en idiot” är inspirerad av Dostojevskijs Idioten, förklarar Öberg.

Och det är i andra halvan som publiken släpper loss på riktigt. Det dansas ordentligt till låtar som Harduingetmankandansatill? (passande nog), Nu är det väl revolution på gång? och, naturligtvis, favoriten Tralala lilla molntuss, kom hit skall du få en puss, bandets hyllning till förvirring och självkärlek, tillika populäraste låt. Henrik Svensson (Doktor Kosmos, Fint Tillsammans) gästspelar på Allt på ett kort från bandets första EP, och kören återvänder för klassiker som Festen är över och Blommor på brinnande fartyg.

Slutspurten består därefter av en aggressiv, utdragen version av Sista beställningen, där Öberg får publiken att ropa bandets namn i takt till musiken. Sedan kommer den klassiska avslutningslåten Jag rear ut min själ med sin kathartiska och klimaktiska ständiga uppbyggnad. Orden “Jag rear ut min själ / Allt ska bort” låter som en sista andlig rening. Den sista feedbacken tonar bort, bob hund har spelat klart. Men precis när bandet radar upp sig längst fram på scenen för att tacka och bocka avslöjas det att den sista låten blir Den ensamme sjömannens födelsedag, från bob hunds första konsert år 1992, framförd av en blåsorkester. Det blir ett instrumentellt sista farväl medan bandet tårfyllt vinkar av publiken.

Bob hunds sista konsert har varit ett spex utan dess like. Visst kändes det lite fånigt till och från, och sportkommentatorsplojen slutar vara rolig efter den första kvarten. Dessutom får bandets egna spekulationer om bob hunds möjligheter att fortsätta existera i annan form en att undra hur mycket av ett avsked detta egentligen är. Men om det är något band som kan unna sig sådana friheter är det just denna sexmannaorkester, som aldrig har tänkt på morgondagen utan bara försökt skapa levande, intensiva avtryck här och nu.